Betänkande om mediemakten

Här finns texten till slutrapporten från Mediestrukturprojektet som avslutades 2002. Rapporten publicerades av Linköpings Universitet. Det går att beställa exemplar i tryckt form från mig men inte från den angivna adressen utan från Jenscavallin2@hotmail.com 

AV NÅGON ANLEDNING ÄR DENNA TEXT KNAPPT LÄSBAR MEN  EN PDF-VERSION KAN SKICKAS PÅ BEGÄRAN I  DEN MÅN DEN TRYCKTA UPPLAGAN ÄR SLUT. 

Slutrapport från Mediestrukturprojektet

Jens Cavallin

FORSKNINGSRAPPORT 2002/2

Institutionen för tematisk

utbildning och forskning

Forskningsrapport 2002/2

Exemplar kan beställas från

Institutionen för tematisk utbildning och forskning

Linköpings universitet

Campus Norrköping

601 74 Norrköping

www.ituf.liu.se

ISSN 1651-0798

ISBN 91-7373-326-1.

Unitryck, Linköping, 2002

Innehåll

1 INLEDNING: ETT BETÄNKANDE 1

2 UNDERLAG FÖR DISKUSSIONEN OM MAKT

INOM KULTUR- OCH MEDIEPRODUKTIONEN 8

ÖVERSIKTER OCH ÄGARSTATISTIK 8

KARTLÄGGNING AV PROCESSER OCH SKEENDEN 10

UTVECKLINGSTENDENSER 11

3 KULTURPRODUKTION, MEDIER OCH MAKTENS

GRUNDFRÅGOR. 12

DET KULTURPOLITISKA PERSPEKTIVET 12

VAD HANDLAR MEDIEMAKT-DEBATTEN OM? 16

MEDIEKONCENTRATION 24

DET ”IDEALISTISKA” SYNSÄTTET 36

DET ”EKONOMISTISKA” SYNSÄTTET 37

4 TRE TEORETISKA MODELLER FÖR ANALYS AV

KULTURPRODUKTION OCH MEDIER: LUHMANN,

BOURDIEU, HABERMAS 40

SYSTEMMODELLEN 41

FÄLTMODELLEN 42

KOMMUNIKATIONSMODELLEN 44

5 DE MÅNGFALDSSKAPANDE PROCESSERNA 49

LAGSTIFTNING 49

MEDIELAGARNAS STATUS 51

LAGSTIFTNINGENS EFFEKTIVITET 55

’BREDDNINGEN’ OCH NEUTRALITETEN 62

JOURNALISTERNAS OCH JOURNALISTIKENS ROLL: TVÅ

BILDER AV PROFESSIONALISERINGEN 67

JOURNALISTENS MAKT SOM FÖRTRYCKARMAKT 68

PROFESSIONALISERINGEN SOM STYRKA 69

ANDRA KRAFTER 70

6 MÅNGFALDENS FORMER 78

7 MÅNGFALDENS PROBLEM 81

FLERMEDIEÄGANDET OCH MÅNGFALDEN 81

BRÄCKLIGHETEN I DEN INRE MÅNGFALDEN 83

FOLK/BILDNINGSTANKEN? 85

DE INTERNATIONELLA ASPEKTERNA 89

MEDIERNAS ”KÄRNOMRÅDEN” 93

KONCESSIONSAVGIFTSSYSTEMET 103

LOKAL RADIO OCH MÅNGFALD 105

MEDIERNAS PRIVILIGIERADE STÄLLNING OCH

FÖRÄNDRINGARNA I MEDIESTRUKTUREN. 109

”TYRANNMORDET” 111

KONKURRENSREGLERING 118

8 ÅTGÄRDER FÖR MÅNGFALD 121

”DE FEM VÄGARNA” 122

1. REGLERING 122

2. MOTKRAFTER 123

3. FINANSIELLA INSATSER 125

4. MARKNADSÖVERVAKNING 126

5. INFORMATION, KARTLÄGGNING OCH FORSKNING 128

MEDBORGARANDAN OCH MEDIERNA I DEMOKRATIN 129

9 MEDIALISERINGENS ANSIKTEN: TV-KVÄLL

MED LUUK ELLER

FRUKOSTÖVERENSKOMMELSER MED MURDOCH?

135

ETT SOLNEDGÅNGSSCENARIO 137

10 MEDIER, KULTUR OCH MÅNGFALD I ETT

FRAMTIDSPERSPEKTIV 144

UNDERSÖKNINGSBEHOV 144

INNEHÅLLSLIGA KONSEKVENSER AV DEN YTTRE

MEDIESTRUKTURENS FÖRÄNDRING 145

FALLSTUDIER 146

ÖVERSIKTLIGA ANALYSER 147

DEN OFFENTLIGA MAKTENS ROLL INFÖR DEN NYA

MEDIESTRUKTUREN 149

MEDIESTRUKTUR OCH DEMOKRATISKT DELTAGANDE 150

SEGREGATIONEN 151

PARTICIPATION OCH KVALITET – MÅNGFALD OCH

RESURSER 154

’KVALITET FÖRE MÅNGFALD’ 155

’MÅNGFALD FÖRE KVALITET’ 157

KONVERGENS? 160

DET KOMMUNIKATIVA HANDLANDETS NYA REDSKAP. 161

11 LITTERATUR 163

1

1 Inledning: ett betänkande

’Liksom krigen har sitt ursprung i människornas

sinnen måste fredens försvarsverk

byggas i människornas sinnen’

Ur inledningen till stadgan för Förenta Nationernas

organisation för utbildning, vetenskap och kultur

(Unesco)

När Mediestrukturprojektet inleddes år 1999 genom att regeringen

gav Linköpings universitet i uppdrag att undersöka relationen

mellan strukturförändringarna i medierna och förutsättningarna

för innehållsproduktionen, betonades särskilt de klassiska journalistiska

genrerna nyhetsförmedling, opinionsbildning, granskning

och debatt.

I denna slutrapport anläggs ett generellt perspektiv

som delvis visas i den idealistiska – i sträng mening – ansats

som Unescostadgan uttrycker. Det innebär en ståndpunkt som

strider mot en ofta förekommande cynism vilken uttryckts med

den tyska frasen ’zuerst kommt das Fressen’ (’först kommer

käket’), eller att pengar eller makt1 är det enda som bestämmer

världshistoriens olika skeenden, krig eller fred. Den ”idealistiska”

ståndpunkten är i stället att snarare tanken och utbytet

av tankar, hållningar, åsikter, grundar världens öden, inte bara

jakten efter föda och rikedom.

1 Om maktbegrepp, se nedan i kapitel 3

2

Detta kan också uttryckas så att kulturproduktionen

- ett begrepp med förhistoria just i den dialektiska materialismens

lärofäders Marx och Engels terminologi! - inte de kroppsliga

färdigheterna eller materiella villkoren utrycker alltså snarare

hållningen att mänskliga strategier, och utbyte av kunskaper är

det som i första hand bestämmer samhällsutvecklingen eller historien.

Kulturproduktionen är idag oskiljaktigt förenad med

utvecklingen inom medierna.

Ett annat begrepp som kan förknippas med en

”idealistisk” hållning är kreativitet. Ordet står för att en i normal

mening icke-materiell faktor tillmäts avgörande betydelse i utvecklingen.

Ordet används ofta schablonmässigt och slarvigt,

men avses trots allt urskilja ett moment i människans handlande

som inte låter sig fångas i termer av mänsklig förnimmelse och

inlärningsförmåga. En analys av en del av begreppets innebörd

har nyligen gjorts av Lundafilosofen Nils Eric Sahlin (2001).

Det nu avslutade Mediestrukturprojektet har tidigare

resulterat i tre delrapporter, en för varje år som projektet

pågått, samt några konferensinlägg varav ett publicerats.

Rapporterna har följande titlar:

Digitalisering, globalisering, medialisering (1999)

Medier, makt och kulturproduktion (2000)

Mångfald, medier – stat, kapital (2001)

Mediestrukturprojektet kan betraktas som en del av ett uppföljningsarbete

som skedde sedan regeringen beslutat (i november

1997) att lägga ner det s k Rådet för mångfald inom massmedier3

na och dels tillsätta en ny parlamentarisk kommitté med samma

ordförande som rådet, dels ge i uppdrag åt Radio- och TV-verket

att allmänt följa utvecklingen inom hela medieområdet, dels ge

stöd till Nordiska dokumentationscentralen för masskommunikationforskning

(Nordicom) för att upprätthålla och aktualisera

det medieägarregister som upprättats av Rådet för mångfald

inom massmedierna.

Några mer precisa riktlinjer för hur uppdraget till

Linköpings universitet skulle bedrivas förelåg inte utan projektet

kunde planeras tämligen fritt.

Projektet har i huvudsak innehållit analyser kring

de frågeställningar som delvis berördes inom debatten i medierna

kring ’Mångfaldsrådets’ verksamhet. Projektet har inte haft egna

resurser för empiriska undersökningar kring olika delfrågor utan

koncentrerats till arbete på grundval av befintligt textmaterial

inom den vetenskapliga litteraturen, samt i viss mån på material

som förelåg inom ’Mångfaldsrådet’. Det mesta av rådets material

är dock fortfarande obearbetat.

Den slutrapport som lämnas här är varken en

sammanfattning av de hittills avgivna rapporterna, eller en helt

ny skrift. I huvudsak handlar det om att försöka dra några slutsatser

av de undersökningar, främst teoretiska, som gjorts men

också om att försöka visa hur teoretiska undersökningar av denna

typ skulle kunna användas i det vidare politiska arbetet, inom

officiella myndigheter, den allmänna debatten och organisationslivet.

Rapporten redovisar också vissa förslag till åtgärder som

lämnats i tidigare rapporter. Rapporten försöker lämna åtminstone

några svar på de olika frågeställningar som vägledde plane4

ringen av Mediestrukturprojektet, detta trots att projektet antog

en mer teoretiskt och analyserande inriktning snarare än praktiskt-

politisk, även om bakgrunden alltså var konkret politisk.

Under större delen av projekttiden har beredningen

av den ovannämnda parlamentariska kommitténs (Mediekoncentrationskommittén)

arbete pågått – den avlämnade sitt

betänkande i mars 1999 (SOU 1999:30 Yttrandefriheten och konkurrensen),

i en relativt stor grad av oenighet. Betänkandet mottogs

övervägande negativt av pressen och dess organisationer redan

vid dess offentliggörande och har inte heller inom det vanliga

remissförfarandet mött allmänt gillande, även om mottagandet

var mindre negativt än till Massmediekoncentrationsutredningens

betänkande år 1980 (SOU 1980:28 Massmediekoncentration).

Två av de borgerliga partierna (Moderaterna och Folkpartiet) var

redan när betänkandet avgavs oeniga med utredningens majoritet

och senare anslöt både Kristdemokraterna och Centerpartiet sig

till en avvisande hållning till utredningens förslag.

Regeringen beslöt i november 2001, fyra år efter

nedläggningen av ’Mångfaldsrådet’ och åtta år efter den regeringsdeklaration

1994 som annonserade om att mediekoncentrationsfrågan

skulle utredas, att slutligt avskriva betänkandet. Ett

långvarigt utrednings- och lagstiftningsarbete avskrevs således

utan att åtgärder föreslogs för att ta i tu med ett problem som,

både av den dåvarande borgerliga regeringens kommunikationsminister

Mats Odell (Kd) våren 1994 och av den nya socialdemokratiska

regeringen 1994, beskrevs som ett allvarligt problem

för demokratin i Sverige. Paradoxalt nog är det få som hävdat att

de risker som maktkoncentrationen inom mediesektorns tradi5

tionella områden medför skulle ha minskat under dessa år. Snarare

är det ett organiserat och principiellt motstånd mot ingripanden

i medieföretagens absoluta, från det övriga näringslivet avvikande,

etablerings- och företagsförvärvsfrihet som fått avgöra

saken. Branschens eget motstånd bekräftar i stort sett den bild av

företagarnas roll inom lagstiftningen som målades upp av ’den

liberala ekonomins fader’ Adam Smith (se delrapport 2001).

Sannolikt är inte det sista ordet i denna historia

uttalat i november 2001: frågan om maktkoncentrationen inom

det ’andliga’ området har återkommit med jämna mellanrum.

Inom medieområdet är diskussionen ännu levande i många kretsar,

även om inte de nu dominerande aktuella politiska konstellationerna

har visat någon vilja att vidta några mer genomgripande

åtgärder utan snarare resignerat inför utvecklingen. Ett tecken på

att frågan fortfarande lever är möjligen att Landsorganisationen

nyligen tillsatt en utredning om sitt eget engagemang i medierna.

En förutsättning för att analysen av maktfrågorna

inom kulturproduktionen, inbegripet medier av olika sorter

(massmedier och interpersonella medier) skall svara mot en rimlig

skärpa i begreppen och av de sociala fält som undersöks, är

att inga oberättigade gränser dras mellan delar av kulturproduktionens

områden. Medie- och kommunikationsvetenskapen som

disciplinbildning har i sig medfört att en del av kulturproduktionen

särgranskas, även om den s.k. cultural studies-traditionen

delvis har medfört en brytning med ett ensidigt produktionsorienterat

(t ex journalistiskt) medieperspektiv, genom att användningen

av medier i ett brett socialt sammanhang studeras. Användning

av medier har visserligen undersökts länge inom kom6

munikationsforskningen, men en radikal vidgning av perspektivet

har skett under senare år. Inte minst har detta skett genom

den alltmer använda ’diskursanalysen’ inom olika human- och

samhällsvetenskapliga forskningsfält. Denna forskningstradition

hävdar programmatiskt att analysen av texter, bilder och andra

uttrycksformer måste ske tillsammans både med de uttryckssammanhang

och de vidare sociala (eller politiska) sammanhang

som de är placerade i. Produktionen av journalistiskt material

måste således undersökas i både i den allmänna typ av retorisk

tradition som råder för tillfället och i det sociala sammanhanget.

Medieproduktionen har visserligen egna förutsättningar som

skiljer den från andra delar av kulturproduktionen, men kan inte

studeras som om uttrycken för olika politiska hållningar, kunskaper

och bedömningar, liksom berättelser om skeenden i samhället

(’nyheter’) inom massmedierna står fria från exempelvis de

hållningar som uttrycks i böcker, film, konst, politisk retorik,

rättsbildning och rättstillämpning, forskning etc.

När denna slutrapport fått rubriken ’betänkande’

innebär det inte att rapporten är ett svar på ett direkt uppdrag

från regeringen att lägga fram förslag som kan användas i den

politiska processen. Däremot knyter den an till den politiska

sfärens språkbruk. ’Betänkande’ har ju med tankemöda att göra,

en rapport från en utredning skall utgöra ett slags reflektion från

olika synpunkter över ett problem som den politiska makten

givit vissa sakkunniga personer i uppdrag att fundera över,

betänka. Betänkande innebär eftertanke, men också en viss form

av reserverad skepsis inför ett problems lösbarhet; man är som

utredare medveten om att olika omständigheter, av ibland ganska

7

tillfällig art, kan få ett aldrig så väl utrett och motiverat förslag att

falla till marken.

Samtidigt antyder användningen av termen här

också kritik av det utredningsarbete som förekommit kring

massmedierna inom det svenska politiska systemet. Kritiken kan

delvis sägas rekapitulera Adam Smiths nämnda, i delrapporten

från 2001 flera gånger citerade, ståndpunkt om det kommersiella

egenintressets oförenlighet med allmänintresset. Kritiken riktas

mot att låta ’dem det vederbör’, dvs. de kommersiella (eller för

den delen också icke-kommersiella) aktörerna inom ett visst fält,

få ett avgörande inflytande på det politiska planet över regelbildningen.

Kritiken innebär därmed också en kritik mot att just

dessa frågor sällan behandlas på ett tillräckligt djärvt och oberoende

sätt (en ganska naturlig företeelse i och för sig) inom det

offentliga utredningsväsendet just genom knytningen till olika

intressefunktioner. När det gäller medierna har man oftast försökt

titta på delaspekter, men sällan tagit ett tillräckligt omfattande

historiskt perspektiv i anspråk, och därmed undvikit en del

grundläggande frågeställningar kring uppkomsten av de nu rådande

monopoliseringstendenserna inom mediesektorn. Annonsstrukturen

inom tidningsvärlden kan tjäna som främsta

exempel på detta. Symptomatiskt är att det i första hand är fria

skribenter, som Sven Lindqvist i Reklamen är livsfarlig (1957),

vilka drivit analysen, men då från mer allmänna synpunkter.

8

1 Underlag för diskussionen

om makt inom kultur- och

medieproduktionen

Översikter och ägarstatistik

En av de första frågor som ställs inom diskussionen om makten

över kulturproduktionen, eller mer specifikt mediekoncentration,

alternativt koncentration av makt över medieföretagen, är hur ett

empiriskt kunskapsunderlag skall kunna etableras. Ett antal olika

metoder att mäta koncentrationen av ägande, produkter eller

innehållet i produkterna finns men någon enighet om användningen

av dem har inte etablerats. Tvärtom är själva metoderna

att mäta mångfald och kvalitet i kulturproduktionen omstridda

och mångskiftande, vilket framgår av en forskningsrapport från

ett seminarium i Finland år 2000 (Picard, 2000).

De kartläggningar av mediestrukturens ägarintressen

som efter hand har systematiserats, främst genom insatser av

Staffan Sundin, inom ramen för Mångfaldsrådet (SOU 1997:92

Medieföretag i Sverige) och Nordicom med den återkommande

kommenterade statistikvolymen MedieSverige (senaste utgåva

2001/2002) utgör en viktig bas för alla former av analytisk och

empiriskt baserad diskussion, både inom forskningen och inom

den allmänna politiska debatten. Grundmaterialet för denna

kartläggning har visserligen en ganska begränsad spridning eftersom

den ligger i en databas hos Nordicom, men är tillgänglig för

allmänheten genom förmedling via Nordicom. Motsvarande

9

uppgifter har delvis samlats in i andra länder men en central och

översiktlig dokumentation av internationell omfattning saknas

ännu.

Internationellt material om av medieägande publiceras

genom bl.a. Zenith, Media Map och andra översikter. Huvudsakligen

finns dock material tillgängligt i ad-hoc skrifter, exempelvis

olika former av polemiskt material (Herman-

McChesney (1997) med huvudsaklig inriktning på enskilda länder.

Utförliga genomgångar görs här och var också löpande av

nationella förhållanden, bl.a. kan särskilt noteras den tyska tidskriften

’MediaPerspektiven’ som har en regelbunden genomgång

av tyska ägarförhållanden. Tidskriften ges ut av den offentligfinansierade

televisionskanalen ARD. Den franska dagstidningen

Le Monde innehåller i stort sett en daglig nyhetsrapportering om

mediestrukturen.

En databas som är tillgänglig för forskare och

allmänhet (inte minst journalister) - gärna upplagd ungefär som

Nordicoms bas, fast kanske mer koncentrerad till att uppgifter

om namn och ägande än styrelsesammansättningar - vore av

stort värde och skulle främja den internationella transparensen

när det gäller kulturproduktionens företag och ägarsammanhang.

Som i åtskilliga kulturpolitiska sammanhang är

också när det gäller frågan om mediekoncentration datainsamling

och statistik en viktig förutsättning för ett realistiskt arbete även

på politisk nivå. Ett sådant arbete kan bedrivas av exempelvis

nätverk inom ramen för internationella organisationer. Europarådet

har haft ansatser till nätverksbildning på området men

kommer sannolikt inte att fullfölja sitt arbete. Men också interna10

tionella nätverk utanför de stora mellan- eller överstatliga organisationerna,

eller vetenskapliga organ bör kunna åta sig liknande

uppdrag. Svagheten med vetenskapliga organisationer i detta

sammanhang är att forskare normalt arbetar på projektbasis, dvs.

anslagen utbetalas bara för en begränsad period. Förutsättningen

för ett lyckat resultat av denna typ av grundläggande datainsamling

är en kontinuerlig insats, vilket sannolikt innebär stöd med

offentliga medel eller på annat sätt garanterad resursförsörjning.

Här finns emellertid också ett utrymme för neutrala fristående

forskningsstiftelser eller institut att svara för en grundläggande

produktion av datamaterial.

Kartläggning av processer och skeenden

En annan typ av grundläggande empiriskt arbete handlar mer om

att beskriva olika processer inom kulturproduktionen, snarare än

rådande externa strukturer (ägande etc.; för strukturbegreppet

inom medierna se Cavallin, 2002). Här handlar det både om

mindre förändringar inom olika geografiska områden och branscher

och om bedömning av större processer – globaliseringen

brukar nämnas som den viktigaste pågående strukturförändringen

inom det ekonomiska livet, men ibland också kulturlivet i

bred mening.

Liksom varje typ av dynamiska kartläggningar är

svårigheterna större än när det gäller mer statiska strukturbeskrivningar.

Ett moment av bedömning och urval av relevanta

processer som är större än i det statiska fallet tillkommer. Det

kan vara svårt att få representativitet i kartläggningar.

11

Denna typ av processer är inte heller beskriven

teoretiskt: vilka faktorer skall man ta hänsyn till för att ta reda på

konsekvenserna (för nyhetsförmedling etc.) av en ägarförändring

(strukturförändring), vilka är de relevanta grupperna att undersöka,

hur skall exempelvis arbetsmarknadsskäl, innehållslig mångfald

och företagsekonomiska överväganden balanseras?

En analysmodell skulle kunna utarbetas för att ti

lämpas när det inträffar nya fall av koncentration av ägande,

marknader eller produkter. Idealt skulle en sådan analysmodell

ta formen av ett ’expertsystem’ eller en ’blankett’ att fylla i vid en

ägarförändring, strukturförändring, större eller mindre. Där skulle

man relativt automatiskt kunna värdera konsekvenserna för

journalister, konsumenter, opinionsbildning, nyhetsförmedling,

granskning, debatt. Ett sådant analyssystem skulle, idealt, kunnat

svara för en del av det arbete som Konkurrensverket skulle gjort

- om den föreslagna nya svenska lagstiftningen för mediemångfald

genomförts. System av denna typ skulle kunna leverera ett

antal indikatorer eller mätvärden som tillsammans skulle utgöra

ett ’tidigvarningsystem’ (se avsnitt 8), i analogi med system för

övervakning av miljöfaktorer, av seismiska rörelser eller militära

rörelser.

Utvecklingstendenser

Ny teknik medför ett antal nya utvecklingstendenser som kan

behöva kartläggas eller åtminstone översiktligt beskrivas. En

analysmodell inom ramen för en kontinuerlig kartläggningsmekanism

skulle kunna breddas till att också ge underlag för mer

12

övergripande utvecklingstendenser, vilka i sista hand skulle kunna

vara grund för olika typer av ingripanden på politisk nivå eller

inom ’civilsamhället’, dvs. frivilliga organisationer, nätverk, stiftelser

etc. Kända utvecklingstendenser av omvälvande natur är

digitaliseringen av produktions- och distributionsteknik, konvergens

av olika medier vilken ger möjligheter att kombinera och

återanvända material som framställts för en viss distribution för

en helt annan distribution, globaliseringsaspekter etc.

2 Kulturproduktion, medier

och maktens grundfrågor.

Det kulturpolitiska perspektivet

Ett försök att integrera ett renodlat mediepolitiskt perspektiv

med ett mer omfattande kulturpolitiskt synsätt har dominerat

båda de senaste delrapporterna från Mediestrukturprojektet.

Abstrakta teorier från kultursociologi, handlingsteori eller

diskursanalys har integrerats med den typ av mer praktiskt betonade

frågeställningar som ventilerats i närmast föregående avsnitt.

Medialiseringen av politiken kan ses som ett av de mer

typiska exemplen på hur två, eller kanske t o m tre, olika sfärer

inom det som i vid mening kallas för kulturproduktionen måste

betraktas i ett enda sammanhang som innefattar de politiska

normbildande och styrande krafterna, den rättstillämpande praxi13

sen och medierna. Medierna handlar om det som kallas för

massmedier, dvs. tidningar, radio och television samt möjligen

under senare tid Internet, men uppenbart spelar också andra

medier, vilka normalt brukar räknas snarare till kultursfären i

snävare mening, en viktig roll, böcker, filmer etc.

Många av dem som arbetar inom television, radio

och press har samtidigt en förankring i ’kulturmedierna’, böcker,

film och musik. De olika typer av ’diskurser’ som dominerar

inom massmedierna förekommer självfallet också i ’kulturmedierna’.

Det som kallas för kulturpolitik i offentliga sammanhang

handlar i växlande grad om olika delar av den produktion som

finns inom massmedier, ’kulturmedier’, kulturindustrin i mer

allmän mening innefattande en mer populärkulturell produktion

inom musikinspelningar, nöjesarrangemang, evenemang, kanske

också idrott och i viss mån även religiösa institutioner och sammankomster.

En mycket viktig roll har det historiska arvet,

’kulturarvet’ i olika skepnader fått under senare år, där utställningar,

visningar, auktioner, olika typer av ’upplevelse’-centra,

turism m.m. blivit centrala inslag. Allt större uppmärksamhet har

just inom denna sektor riktats mot den konstruktiva roll som

skyddet, framställningen och den praktiska presentationen eller

lanseringen av kulturarvet spelar – inte minst den omfattande

ungdomsrörelse som bildats kring historiska rollspel, med verklighetsförankring

eller helt uppdiktade, har här varit betydelsefull.

Också den lansering av ’gräv-där-du-står-rörelsen’ med Sven

Lindqvists skrifter och bok år 1978 har spelat en avgörande roll i

pånyttfödelsen av kulturarvsbegreppet. Hembygdsrörelsen och

14

museibildningen i slutet av 1800-talet, centrerade kring nationens

och allmogens liv är en föregångare till denna utveckling av intresset

för det förgångnas ’kultur’ i vid mening, som en viktig del

av den samhälleliga kulturpolitiken2.

Massmedierna i snäv mening (radio, TV, press)

och ’kulturmedier’ står naturligtvis i ett nära samband med denna

rörelse – här finns dock ett slags direkt mobilisering av breda

grupper och föreningar samt enskilda entusiaster som bas, men

inte än en industriell produktion av föremål.

Pånyttfödelsen av kulturarvstänkandet och integrationen

av detta i en ny version av kulturpolitiken – samtidigt

möjligen en renässans för den allra första kulturpolitiken som

just handlade om att tillvarata och förhärliga minnen från nationella

storhetstider, kungar etc. – kan vara en nyttig påminnelse

om hur medierna, både i vidare och trängre mening inte ensamma

utgör samhällets kommunikationsstruktur. Trots den industriella

och genom digitaliseringen oerhört mycket kraftfullare

tekniken för distribution av meddelanden till många människor

på en gång utgör faktiskt den direkta kontakten, inte minst genom

nätverksbildningar av många olika slag, ett lika viktigt kommunikationsmedel.

Den omedierade kommunikationen går därvid

normalt i par med den medierade. Kulturpolitik i denna vidare

mening handlar om att inse detta förhållande och samordna

offentliga insatser på båda planen.

2 Unesco har antagit en konvention till skydd för natur- och kulturarvet: en

diskussion om gränsen mellan natur och kultur tillhör den återkommande

15

I delrapport 2000 har behandlats en ännu vidare

förståelse av kulturpolitik – närmast med grund i den nyligen

avlidne franske kultursociologen Pierre Bourdieus forskning,

men också med förankring i idéhistorikern Michel Foucaults

arbeten. Kulturen förbinds här ännu tydligare med maktutövning

och maktdemonstration, eller ”representation”. Konsten, vetenskaplig

produktion, filosofiska tänkesätt, tankekategorier överhuvud,

religiösa yttringar, rättsbildning och -tillämpning, behandling

av avvikande (fångar, vansinniga), samt självfallet hela mediesektorn,

integreras som uttryck för en samhällsklass eller nationell

grupps dominans resp. underkastelse. Ytterst handlar

’kulturens politik’ i denna mening om att förstå, och eventuellt

förändra människans villkor som helhet. Mediernas roll i detta

sammanhang är uppenbar.

Kulturproduktion är ett problematiskt begrepp –

en omfattande diskussion har åtminstone sedan 1800-talets mitt

förts i samhällsvetenskapliga och filosofiska sammanhang om

begreppet kultur och om begreppet produktion. Inför starten av

ett nytt forskningstema vid Linköpings universitet år 2001 (Tema

Kulturarv och kulturproduktion) har en analys av dessa begrepp

varit föremål för en hel del överväganden. En del av dessa överväganden

har refererats i delrapport 2000. Inom kort utkommer

också en volym som innehåller en analys och vidare överväganden

kring begreppsfrågorna. Se särskilt Beckman (2002) .

begreppsliga problematik som omger varje form av mer precis kulturteori

och kulturpolitik.

16

Maktbegreppet är ett centralt ämne för politiskfilosofiska

och politologiska (’statsvetenskapliga’) diskussioner. I

rapporterna från Mediestrukturprojektet har bland annat Hannah

Arendts (Arendt, 1998 m.fl.) maktbegrepp lyfts fram. Hennes

begrepp innebär att makt handlar om att få någon att göra frivilligt

och utan våld vad en annan vill. Om man så vill kan man se

användningen av detta begrepp som ytterligare ett slags ’idealistiskt’

inslag i diskussionen om medierna och samhället.

Vad handlar mediemakt-debatten om?

Debatten om makt över kulturproduktionen kan ses som en

aspekt av en mer allmän maktdebatt. I delrapport 2 (2000) återges

några axplock ur den omfattande debatten om makt, maktbegreppet

och maktutövning. Hannah Arendts maktbegrepp

framhölls där särskilt – ett begrepp som kan sägas delvis motsvara

den ’idealistiska’ ansatsen i denna rapport. Arendt betonar

alltså (Arendt, 1998, 271 ff.) att fenomenet makt måste skiljas

både från styrka och från våld. Makt har att göra med möjlighet,

potentialitet. Maktbegreppet är därmed nära släkt med riskbegreppet

(se diskussionen om detta i delrapport 2000, kapitel 5-

6). Makt är något väsentligen socialt – man måste vara flera för

att ha makt. Makten är också, för att använda en modell från

Habermas, diskursiv, eller kommunikativ, den måste uttryckas

eller synas på något sätt.

Debatten om koncentrationen av makten över

den del av kulturproduktionen som massmedierna utgör – och

debatten om det överhuvud finns en sådan maktkoncentration –

har, även den, många olika ansikten. En påtaglig tendens i den

17

nu mycket långvariga, nästan permanenta, debatten om makten,

särskilt ägarmakten, över medierna är att man återkommer nästan

cykliskt till frågan. Utredning följer på utredning, mycket små

förändringar görs i lagstiftning eller olika typer av subventionssystem,

teknologin gör att strukturen på mediemarknaden förändras

nästan återkommande språngvis etc. Samtidigt präglas debatten

ofta av producenternas intressen, särskilt när man kommer

fram till vilka åtgärder som skulle kunna vara tänkbara. Formella

inskränkningar i ägarintressen inom massmediesektorn har bara

haft marginell effekt hittills, så vitt den europeiska utvecklingen

kan överblickas. Det enda stora undantaget, nog så betydelsefullt,

är förstås den europeiska monopoltraditionen för statliga företag

inom radio- och televisionsområdet, avskaffad relativt nyligen

men fortfarande av stor vikt för hela strukturen i de flesta europeiska

länder. Den typ av tämligen drastiska inskränkningar i

marknadens frihet som denna modell innebar var sannolikt möjlig

att praktisera enbart vid införandet av en ny teknik, precis som

tryckeritekniken en gång medförde en stark kontroll från politiskt

håll. Den liberaliseringsprocess som nu pågår får därmed ses

som relativt naturlig – även om termen ’avreglering’ knappast är

rättvisande för att beteckna den regleringsprocess för en friare

marknad som pågår i Europa.

I Mediestrukturprojektets tidigare delrapporter har skisserats ett

antal av de förändringstyper som oftast anses ligga bakom mediernas

koncentrationsprocesser - eller vara en konsekvens av dem.

18

Digitalisering, globalisering och medialisering (titeln på

Delrapport 1999 från Mediestrukturprojektet) är begrepp som

används flitigt i politisk debatt och kulturdebatt och har stått i

centrum för både vetenskapliga undersökningar och statliga utredningar

inom och utom medieområdet.

Digitaliseringen, och särskilt den genom datatekniken möjliggjorda

nya informationsteknologin3, är förutsättningen för nya

former för distribution av traditionella medier som radio och

television, för framställning och distribution av tryckta medier.

Den är dessutom grunden för tillkomsten av Internet - vilket

fungerar både som massmedium och nytt kommunikationsmedel

mellan personer och grupper av personer. Äldre tekniska landvinningar,

som elektricitetens införande, är självfallet förutsättningar

för digitaliseringen, liksom konstruktionen av ”mjukvara”

i form av formaliserade abstrakta system för representation av

'tankeinnehåll', utvecklade inom matematik och logik under senare

årtionden men med rötter i antiken och medeltiden (Ramòn

3 Det är väsentligt att komma ihåg att även icke-digital, manuell eller mekanisk,

hantverksmässig, muntlig skriftlig etc. informationsteknologi förtjänar

denna beteckning. IT är alltså ingalunda en ny företeelse utan papyrusrullar,

inkakulturens informationssystem, postkurirväsendet i Sverige hör hemma

under informationsteknologins historia: en teknik för framställning, vidarebefordran

mm av meddelanden med tillhörande infrastruktur och samhällsorganisation.

I den meningen är varje hittills känt (definitionsmässigt historiskt)

samhälle ett informationssamhälle. Även samhällen från vilka vi enbart har

arkeologiska vittnesbörd eller lämningar har självfallet också haft en viss form

av informationsteknologi, exempelvis metoder att framställa färger, fästa bilder

på sten (Lascauxgrottorna) liksom de seder och bruk, kunskaper och tekniker

som gjorde sådant möjligt.

19

Llull), men den roll som digitaliseringen spelar idag jämförs ofta

med den informationsrevolution som inleddes med tryckerikonstens

införande i Europa eller med Morsesystemet och telefonen.

Digitaliseringen nådde för några år sedan i vissa

kretsar närmast kultstatus - kanske med Nicholas Negropontes

”Being Digital” som ett bra exempel.

Frågan är om digitaliseringen förbättrar förutsättningarna

för att upprätthålla mångfald eller om rent av de nya

tekniska möjligheterna i praktiken kommer att leda till mindre

variation i utbudet av olika typer av program, nya röster, utrymme

för olika specialiserade intressen etc. därför att andra medier

trängs undan och maktkoncentrationsprocesserna accelererar.

Globaliseringen analyseras vanligen i debatten idag med utgångspunkt

från den ekonomiska strukturen, dvs. integration av

marknader. I allt högre grad ägnas dock också uppmärksamhet åt

mer subtila maktförhållanden, styrformer och beslutsstrukturer,

dvs. i sista hand sociala relationer mellan grupper, nationer, kulturer

eller ’civilisationer’. Den snabba utvecklingen av informationsförmedling

genom främst datanäten har en dubbel roll i

denna process, dels genom att möjliggöra globalisering i en hittills

aldrig upplevd skala och hastighet, dels genom att strukturen

själv förändras genom globaliseringen av ägande, företagsstrategier,

internationell reglering (inom WTO, EU, OECD, WIPO)

etc.

Globaliseringens relation till massmedierna har

studerats från amerikansk horisont i ett ekonomiskt perspektiv

av Edward S. Herman och Robert McChesney, i anslutning till ling20

visten och samhällsdebattören Noam Chomskys (1994) starka

kritik av medierna i USA som maktens manipulatörer av samtycke.

Riskerna med globaliseringen diskuterades från ett mer

allmänt ekonomiskt maktperspektiv i de tyska Spiegeljournalisternas

Martin och Schumanns uppmärksammade bok år

1997. Den tyske politikern Oskar Lafontaine svarade i en mer

optimistisk anda med en skrift om globaliseringens möjligheter

och nödvändiga politiska insatser inför förbundsdagsvalet år

1998.

Den svenska Demokratiutredningen har i sin

skriftserie publicerat en skrift med inlägg om globaliseringen -

även den från främst ekonomiska utgångspunkter.

Det är emellertid väsentligt att också här anlägga

ett bredare perspektiv än det ekonomiska.

I en delvis vetenskapshistorisk översikt över globaliseringen

belyser Roland Robertson detta behov, genom att

redovisa teorier av mer historiskt-sociologiskt slag, exempelvis

med ett ”civilisationsteoretiskt”, eller mentalitetshistoriskt (Norbert

Elias) eller ”värlssystemteoretiskt” perspektiv på frågan -

(Immanuel Wallerstein). Globaliseringsdebatten har inom samhällsteorin

(sociologin, antropologin, historien) en nära anknytning

till den diskussion om ”modernitet” som särskilt gestaltades

av Max Weber och som därefter förts bl.a. av Jürgen Habermas,

inte minst i anslutning till hans ovan nämnda teori om det

”kommunikativa handlandet”. Den engelske moderniseringsteoretikern,

sociologen Anthony Giddens (nu rektor för London

School of Economics and Political Science), diskuterar också

dessa frågor.

21

Ett brett kulturproduktionsperspektiv ges i Unescos

rapport om kulturens mångfald inför världskonferensen om

kultur och utveckling i Stockholm år 1998. Unescorapporten

knyter - precis som Max Webers berömda teorier om den moderna

kapitalismens uppkomst som betingad av den protestantiska

etiken - an till diskussionen om den roll som fundamentalismen

spelar inom religionerna, kanske särskilt Islam.

Ett bredare, kulturantropologiskt, perspektiv har

också den debatt om ’postkolonialism’ som Edward Said initierat.

Ett komplicerande teoretiskt inslag i denna debatt är, i anslutning

till Saids och andras positioner, frågan om hur en kultur eller en

grupp överhuvud kan studera en annan kultur utan att förutsätta

sina egna kategorier och därmed egentligen inte ’begripa’ den

andra kulturen. I denna frågeställning döljer sig också rent kunskapsteoretiska

problem4

Globaliseringsdiskussionen återtar till viss del en

tidigare politisk debatt och kontrovers om den internationella

kommunikationens villkor när det gäller nyhetsförmedling, opinionsbildning

inom medierna. Unescos MacBridekommission på

1970-talet ledde till mycket starka motsättningar mellan öst och

väst. I en svensk avhandling (Ulla Carlsson, 1998) analyseras

denna konflikt inom ramen för en framställning av olika teorier

om dominerande strukturer på den internationella nyhetsförmedlingens

område och mer allmänt inom kommunikationsom-

4 En kommande doktorsavhandling av Marianne Winther Jørgensen vid Köpenhamns

universitet, vilken jag fått tillfälle att läsa i manuskript behandlar

22

rådet, för att värdera effekter av internationella strukturförändringar.

Den internationella nyhetsförmedlingens mekanismer

inom TV-området har även studerats i detalj under senare år av

dansken Stig Hjarvard (1994).

Medialisering används av bl.a. medieforskaren Kent Asp (1986)

som beteckning för en samhällsförändring där medierna övergår

från en mer passiv förmedlande roll till att vara en aktiv medaktör

i den politiska processen. Den tyske medieforskaren Gerd

Kopper talar om yttrande- och pressfriheten som ett 'förväntningsdrama'

med lagstiftning, politiska aktörer, medieägare och

näringsliv i övrigt som komponenter.

Sambandet mellan politik och ekonomi i Sverige

studerades bl. a i den statliga Demokratiutredningen (i debattboken

SOU 1999:150 bl.a) men även från ett ekonomiskt (s.k. public

choice-teoretiskt) perspektiv av Göran Albinsson Bruhner

(1998).

En delaspekt av medialiseringen kan personsambandet

mellan exempelvis regeringskansli, myndigheter och medier

sägas utgöra. I svensk tradition spelar ofta politiskt aktiva

personer som arbetat inom politiska partier eller regeringskansliet

en viktig roll i pressen eller radio och TV. Omvänt rekryterar

myndigheter och företag som informatörer och presstalesmän

personer från medierna. Den roll som medierna (Dagens Nyheter)

har som tribun för politiska utspel (DN Debatt, se Lindingående

dessa frågor om antropologins och överhuvud kunskapens ’reflexivitet’.

23

ström, 1996) kan ses som en del av medialiseringen av politiken,

eftersom de ordinarie politiska organen fått träda tillbaka.

Förutom de mer allmänna sambanden mellan

medier och politiska miljöer omfattar medialiseringsdiskussionen

också specifika frågor, exempelvis hur medierna fattar ståndpunkt,

påverkar politiken men också ändrar inställning till frågor

rörande miljö, kärnkraft etc.

De journalistiska ”dreven” är en annan typ av fall

där medierna fungerar som aktörer inom politiken utanför den

vanliga politiska debatten om sakfrågor eller ideologier. ”Avsättningen”

av Mona Sahlin som statsministerkandidat är det mest

omtalade fallet i Sverige under senare år. Den roll som olika

aktörer inom politiken (riksdag, partier etc.) och medierna - öppet

eller genom indirekta kontakter - spelade bör ha ett stort

intresse att undersöka. En mindre studie om några aktuella ’mediedrev’

har gjorts inom Demokratiinstitutet i Sundsvall (Nord,

2001).

En tredje typ av medialiseringsdebatt handlar om

”journalismen”, vilken också diskuteras, delvis från en annan

utgångspunkt, i avsnitt 5. En av ingångarna till denna diskussion

var Pierre Bourdieus omdebatterade skrift Om televisionen 1996.

Men också andra journalister och politiker har varit aktiva i den

svenska debatten. Två personer på den liberala kanten, Bo

Strömstedt och Birgit Friggebo, har båda diskuterat dessa frågor

i medierna. Journalister anklagas för att ”sätta dagordningen” för

politiken, dvs. att ta fram relativt ytliga och personrelaterade

aspekter, i stället för de relevanta ”sakfrågorna”, eller t o m för

24

att driva sina egna sakfrågor eller företräda en egen sorts ideologi.

Utbildningen av journalister kritiseras ofta för att

alltför mycket inriktas på yrkestekniska aspekter, medan sakkunskap

i olika ämnesområden (exempelvis naturvetenskap, andra

vetenskaper, teknik etc.) inte värdesätts inom utbildningen eller

karriärsystemen. Mot detta ställs fall där journalister faller till

föga för ekonomiskt motiverade intressen från ägarna och låter

medierna förfuska den traditionellt omhuldade rollen som granskare

och demokratiska representanter för folket. Denna bild av

medierna, företrädda av journalister eller ägare, passar in i den

ovan nämnda public choice-skolans sätt att beskriva både ekonomiska

och politiska processer i samhället som ytterst drivna av

olika gruppers mer eller mindre egennyttiga intressen. Denna syn

kan stå i kontrast till tilltron till både representativ demokrati och

mediernas roll som allmänhetens företrädare.

Mer omfattande ambitioner har under senare tid

förverkligats inom massmedierna själva att granska journalister

och journalistik mer ingående och särskilda program har startats i

denna anda vid och utanför universiteten.

Mediekoncentration

Ett centralt inslag i samtliga de här skisserade processerna - både

som orsaker och som effekter - är koncentration av marknader,

företag, ägande och andra former av inflytande eller makt, exempelvis

genom allianser, sociala, kunskapsmässiga och ekonomiska

nätverk.

25

Nya medier och marknader som uppstår genom

den tekniska utvecklingen tenderar att snabbt integreras i befintliga

ägarstrukturer. De politiska insatser som gjorts, nationellt

och internationellt, har som nämnts hittills inte kunnat påverka

utvecklingen mer än marginellt. Utvecklingen mot allt starkare

koncentration fortsätter, åtminstone inom befintliga mediesektorer.

Delvis beror det på att den politiska debatten i frågan präglas

av massiv oenighet, både när det gäller innebörder av begrepp,

beskrivningar av fenomen och behov av insatser. Politiska prioriteringar

tycks dessutom tendera att skifta just på detta område.

Värdet av starka företag, oavsett koncentrationsnivån, får ofta ta

överhand över värdet av mångfald inom medierna – genom bl.a.

ägandemångfald.

EU-kommissionens initiativ, mer eller mindre

beordrat av Europaparlamentet, till lagstiftning mot mediekoncentration

har således efter tio års arbete lagts åt sidan och Europarådet

har för sin del endast enats om en mycket begränsad

rekommendation, innehållande en lista över tänkbara åtgärder,

till medlemsstaterna. De flesta länder i Europa har visserligen

någon form av begränsning av medieägandet genom konkurrensreglering

eller särskild lagstiftning men koncentrationsprocesserna

har likväl fortsatt.

Svenska politiska initiativ har tagit olika former under senare år.

En kort rekapitulering av historiken kan vara befogad:

• Massmediekoncentrations-utredningens (MKU) lagförslag

i SOU 1980:28 lades till handlingarna utan åtgärd

strax före regeringsskiftet år 1982.

26

• Den borgerliga regeringen ålades av riksdagen på våren

1994 att ge den då sittande pressutredningen tilläggsdirektiv

att ta upp frågan om mediekoncentration. Den

dåvarande kommunikationsministern Mats Odell (KDS)

gick själv ut med en stark plädering för ingripanden mot

maktkoncentrationen inom medierna.

• Ett betänkande (SOU 1994:145 Ägarkoncentration i dagspress

och radio/TV) med olika uppsatser men utan förslag

publicerades senare, under hösten 1994 av pressutredningen,

nu med socialdemokratisk ordförande..

• Den nya socialdemokratiska regering som tillträdde hösten

1994 fråntog pressutredningen detta uppdrag och

tillsatte i stället en expertbetonad utredning (Rådet för

mångfald inom massmedierna) med ett generellt uppdrag

utan tidsbegränsning. Modellen var bl.a. det Råd

mot skadliga våldsskildringar i rörliga bilder (Våldsskildringsrådet)

som arbetat sedan 1990 för att följa utvecklingen

på sitt område. Mångfaldsrådet utarbetade en serie

rapporter och översikter, men lämnade endast några

mindre förslag till åtgärder.

• Hösten 1997 ersattes denna kommitté med en parlamentarisk

utredning (Mediekoncentrationskommittén)

med uppgift att lämna förslag till en lagstiftning mot

mediekoncentration med hjälp av det material som utarbetats

inom Mångfaldsrådet. Denna kommitté hade också

samma ordförande som Mångfaldsrådet. I kommentarerna

kring tillsättningen av utredningen pekades allmänt

på Bonniers övertagande av makten över TV4 som

27

avgörande för denna förändring. Utredningen lämnade

sina förslag till lagstiftning i det den 22 mars 1999 framlagda

betänkandet (Yttrandefriheten och konkurrensen, SOU

1999:30).

• Även denna utrednings förslag lades, som nämnts, efter

flera års beredningsarbete till handlingarna i november

2001.

Koncentrationsfenomenet har, liksom övriga delar

av de förändringar som studerats inom Mediestrukturprojektet,

en större räckvidd än den ekonomiska strukturen, på företagsnivå

eller samhällsnivå. I denna mening kan koncentrationen

av medieproduktionen tydligt visas vara ett fenomen som rör sig

om maktrelationer också utanför det ekonomiska fältet. Begreppet

kulturproduktion avser denna vidare ansats till frågor om

produktionsstrukturen för mer idémässiga aspekter, ”problemformuleringsprivilegiet”

inom den politiska debatten eller - ännu

mer allmänt - det som börjar benämnas som ’upplevelsestrukturen’

5 i samhället. Även mer abstrakta kategoriseringar, tankefigu-

5 Termen upplevelse är problematisk i dessa sammanhang, men kommer sannolikt

att dominera debatten under en tid, liksom även en hel del forskningsansatser,

bl.a. inom kulturforskningen i vid mening. Tema kulturarv och kulturproduktion

vid Linköpings universitet kommer att ägna detta begrepp relativt

ingående analyser, inom ramen för ett kulturpolitiskt undersökningsarbete.

Begreppet har samtidigt hävd i en mycket mer abstrakt vetenskaplig

struktur, nämligen som centralbegrepp inom den fenomenologiska filosofin i

tysken Edmund Husserls efterföljd, där upplevelse betecknar allt som människors

medvetande konstituerar eller innehåller, t ex varseblivningar, hallucinationer,

illusioner, värden, önskningar etc. Upplevelser är i denna mening

något mycket långt från de mer genomgripande, ’andliga’, konstnärliga, eller

28

rer eller mönster kan ta över eller förtränga andra typer i anslutning

till en strukturförändringsprocess, i sista hand således också

om mer kulturellt eller civilisatoriskt (jfr diskussionen om globaliseringen)

betonade integrationsprocesser. Ett belysande exempel

på detta kan vara en debatt om mediekoncentrationen i anslutning

till frågan om ’det kulturella undantaget’ i Frankrike.

Miljöpartiet de Grönas presidentkandidat våren 2002 (Noël Mamère)

anklagade chefen för världens för närvarande näst största

mediekonglomerat Vivendi-Universal (Jean-Marie Messier) för

att drömma om en6 värld där det bara finns en enda ide, ett enda

televisionsprogram, en enda CD, en enda film…, allt under varumärket

Vivendi (artikel i ’Libération’ s.5, den 28 december

2001). Messier har uttalat sig för att det nu är dags för att slopa

’det kulturella undantaget’ (ett flertal artiklar i ämnet i Le Monde

samma dag) .

Ett mer generellt exempel anses ofta vara den

ändring av ”tidsandan” som skett, åtminstone i den industrialiserade

världen, under senare decennier. Ekonomiska och marknadsmässiga

faktorer tilldelas en allt viktigare roll i utvecklingen -

tendenser som i hög grad återspeglas, representeras eller drivs av

och i massmedierna. De kommunistiska regimernas fall i Östoch

Centraleuropa liksom en långtgående förändring av Kinas

ekonomiska politik innebar ett bortfall av tidigare motbilder mot

denna typ av marknadsorienterade synsätt. Inom medierna själva

underhållsrelaterade, mer eller mindre djupt berörande fenomen (’sensationer’)

som beskrivs av det nu aktuella upplevelsebegreppet

6 Ett konglomerat i gungning genom sin mycket höga skuldsättning.

29

har denna tendens också ansetts spela en viktig roll: ”direktörerna”

har i många medier tagit över från ”publicisterna” - de tidigare

relativt undanskymda verkställande direktörerna eller ekonomiansvariga

cheferna i medieföretagen har kommit att spela

en dominerande beslutsfattande roll. Bengt Brauns roll i Bonniergruppens

företag är ett exempel; i andra fall är funktionerna

mer sammanblandade också när det gäller bakgrunden. Aftonbladets

tidigare chefredaktör Torbjörn Larssons roll inom först

Schibstedkoncernen, senare Bonniergruppen, kan tjäna som

exempel på hur en i första hand publicistiskt ansvarig person

ikläds ekonomiska eller åtminstone företagsstrategiska positioner.

I enstaka sammanhang (exempelvis i Finlands svenska press)

finns en tendens att formellt sammansmälta de olika funktionerna

genom att utse ”tidningschefer”.

Den centrala frågan i diskussionen om mediekoncentration

i den snävare meningen är sambandet mellan de

olika fenomen som betecknas som koncentration av mediestrukturen

(om mediestrukturbegreppet se Delrapport 2001) och

mångfalden i innehållet, exempelvis när det gäller de olika typer av

åsikter, opinioner, uttrycksformer eller värden som kommer fram

i mediernas texter eller program, antingen det gäller politik, ideologi,

livs- eller världsåskådningar, kultur eller liknande.

Uppfattningarna går lika mycket isär om dessa

samband som om själva beskrivningen av strukturförändringarna

eller begreppsanvändningen. Ofta pekas sålunda på att koncentrationen

inom strukturen också kan leda till en breddning av

innehållet och därmed en ökad ’inre’ mångfald, medan andra

hävdar att principen om att den som kontrollerar resurserna och

30

strukturen också får genomslag i innehållet och att breddningen

är skenbar om man ser till mediefältet eller den kulturella produktionen

i ett större sammanhang, inom en region, nation eller

liknande.

Utbud, konsument och tillgång

Frågan om hur man skall betrakta makten över medierna kan

ställas på många olika sätt. Två vitt skilda sätt, i båda fallen från

ett ekonomiskt strukturperspektiv kan skisseras med utgångspunkt

i följande fråga.

Handlar makten över medierna om makten över utbudet av produkter

eller handlar det snarare om makten att välja – dvs. efterfrågan

- på de produkter som bjuds ut?

Svarsalternativen kan se tämligen sammanflätade

ut, men perspektiven är vitt skilda och leder också till vitt skilda

slutsatser om behovet av insatser från offentligt eller annat håll

för att förändra läget.

Problemet gäller mer generellt än för vissa delar

av mediemarknaden eller vissa typer av konsumenter. Det kan

närmare diskuteras enligt följande.

Konsumenten väljer mellan olika typer av produkter

ur ett medieutbud. Konsumenten väljer också bort utbud,

ungdomar i Sverige kanske föredrar TV3:s nyheter framför

SVT:s. Kanal 5 går medvetet ut till vissa grupper av konsumenter,

man präglade i sin reklam en gång devisen, ’vi är TV när du

har rast, inte när du går i skolan!’ I andra sammanhang förs fram

klagomål mot att ungdomen hellre tittar på såpor än ser på nyhe31

ter i TV. Å andra sidan kan en medveten konsument hitta närmast

oändligt många produkter i den kulturproduktion som är

tillgänglig inom de olika medieformer som finns idag. Den konsument

som dessutom har goda ekonomiska resurser behöver

knappast bekymra sig om ett fattigt utbud, särskilt om hon eller

han dessutom har en god språklig bildning, intresse för andra

länders kulturer etc. Valet mellan Le Monde Diplomatique och TV

3 finns även för den svenska konsument som då och då reser till

Stockholm, kan franska och/eller tycker det är värt att skaffa sig

tidningen. Även under mycket begränsande politiska och ekonomiska

strukturer kan en aktiv och resursstark konsument skaffa

sig en mångfald som fyller även avancerade behov.

Valet mellan olika medieformer hör också till de

resursbetingade förutsättningarna: den som är van vid att läsa en

roman eller fackbok har förutsättningar att skaffa sig information

på ett helt annat sätt än den som är hänvisad till kommersiell

television eller tabloidpress. Det innebär inte att man därför

måste fördöma ’lata ungdomar’ eller sörja över den förflackande

medieutvecklingen. Även en universitetsprofessor föredrar

ibland att läsa en god roman som behandlar samma ämne som

en tråkig fackbok! Till konsumentperspektivet hör således insikter

om den sociala funktionen i och processen för urvalet av

medier, de sociala förutsättningarna för dessa strukturer etc. En

hel del forskning finns om användning av medier, inte minst

inom senare tiders studier om kulturprodukternas sociala funktion

inom bl.a. den s.k. cultural studies-skolan – med forskare

som Raymond Williams och Stuart Hall i Storbritannien som

32

främsta internationella namn, med Johan Fornäs och Erling

Bjurström som svenska företrädare.

Även konsument- eller brukarperspektivet har

uppenbart vad man kan kalla för politiska aspekter; det handlar

ingalunda enbart om ett individcentrerat synsätt. Samtidigt kan

detta perspektiv inte ta hand om de frågor som behandlats inom

Mediestrukturprojektet. I ett konsumtionsorienterat perspektiv

finns i stort sett varje uppfattning representerad av någon företrädare

i en population. Att redovisa förekomsten av mångfald i

medieförbrukningen från detta perspektiv kan därmed närmast

bli en trivialitet.

Som ovan påpekats kan – i teorin – en enskild

konsument vara utrustad med tillräckligt många resurser för att

ta del av ett oerhört stort och varierat åsiktsutbud. Problemet är

att den demokratiska proceduren bygger på att en tillräcklig del

av väljarna har tillgång till kunskaper som ger förutsättningar för

en politisk debatt kring vägval inom samhället. Att en enskild

individ eller mycket små minoriteter genom egna insatser och

ansträngningar faktiskt kan nå en mångfald för sin egen del i

informationsförsörjningen handlar om en helt annan innebörd i

mångfaldsbegreppet. I den meningen är det oundvikligt att hänvisa

till ’marknads’-resonemang, snarare än förekomsten av alternativ

för mindre grupper, eliter eller resursstarka personer.

Även om en mediestruktur i och för sig bereder utrymme för en

lång rad av olika ståndpunkter måste strukturens egenskaper

bedömas utifrån de viktigaste faktorerna i strukturen, exempelvis

makten över produktionen, åsikter som förs fram ofta och på

många platser etc. Detta innebär inte att man måste förneka att

33

också en exklusiv ståndpunkt framförd i ett mycket begränsat

sammanhang kan ha avgörande effekt i samhällsprocessen.

Om en enda ägare av medier (exempelvis Partiet)

får helt fritt utrymme, medan alla andra medier bara kommer

fram som små rännilar till enstaka konsumenter, innebär det inte

att det verkligen råder mångfald, trots att många olika och avvikande

uppfattningar faktiskt inom också detta spelrum når fram

till åtminstone någon konsument och därmed kan spridas vidare,

på ett ingalunda alltid förutsägbart sätt. Frågan om mångfaldens

innebörd kan inte ställas från ett renodlat individuellt konsumentperspektiv.

Åtminstone måste varje konsumentperspektiv

vara kompletterat med ett kvantifierat perspektiv: man kan inte

tala om att en mångfald uppfattningar finns företrädda på en

marknad om det enbart är en försumbar andel av den aktuella

konsumentgruppen som tar del av uppfattningen. Exklusiva

tidskrifter eller tillgång till sajter på Internet som torgför avvikande

uppfattningar är visserligen värdefulla tillskott i opinionsrummet,

men uppväger inte de problematiska inslag som monopoliserade

massmediestrukturer medför.

Gränsdragningen mellan utbuds- och konsumentperspektiv

är emellertid inte lätt. I sista hand är det konsumenten,

brukaren, eller köparen av medieprodukter som avgör

livskraften i utbudets produkter - i intimt samspel med producenters

och marknadsförares ansträngningar att påverka utbudet.

Indirekt kan brukaren också påverka genom exempelvis sina

representanter i den offentliga sfären när det gäller de offentligägda

medierna. Utbudets mångfald är också en fråga om olika

produkters position: det är inte självklart att vi behöver tjugo

34

olika statliga eller offentligfinansierade ’seriösa’ eller kulturella

kanaler. Inte heller är det självklart att man kan tillfredsställa

behovet av politisk information ens med 200 olika kommersiella

kanaler inom televisionen, mångdubbelt fler musikkanaler i radion,

med gratistidningar, en oändlighet av Internetsidor etc.

Den tyska författningens regler om statens

’grundförsörjnings’-plikt när det gäller information till allmänheten

sträcker sig inte längre än att ett relativt begränsat utbud av

informationsmedier räcker för att den demokratiska debatten

skall fungera. Därmed accepteras också att enbart tillgängligheten

till dessa informationsmedier – alltså inte den verkliga konsumtionen

(tittarandelarna) utgör ett slags miniminivå för det offentligas

roll.

Detta kan innebära att begreppet tillgång snarare

än begreppen utbud och konsumtion blir centralt för diskussionen

om mångfald. Tillgång till ett visst innehållsligt utbud kan

finnas även om utbudet är dominerat av helt andra typer av utbud,

dvs. att exempelvis underhållning dominerar totalt ’gratis’-

TV-utbudet, pornografin dominerar betal-TV-utbudet. Därmed

blir också frågan om publikandelar för exempelvis de ’seriösa’

allmän-TV-kanalerna i offentlig regi inte identisk med frågan om

mångfald i utbudet som sådant. Enbart när hela TV-landskapet

kommer att domineras av en enda aktör (som exempelvis i Ryssland

eller Italien) både när det gäller publikandelar och olika

programkällor (kanaler, sajter etc.) kan man hävda en mångfaldsförlust,

samma läge råder inte när man har en struktur där faktiskt

hela publiken inom ett relevant område har möjlighet att till

rimlig kostnad ta del av ett bredare utbud, där också kvalitet och

35

djup är tillgängligt. Den holländske medieforskaren Van Cuylenburg

(2000) har mot bakgrund av detta förhållande hävdat att

mångfalden i utbudet, i termer av marknadsandelar för olika

ägare, producenter eller produkter bör ersättas av ett resonemang

där tillgången till olika sorters utbud står i första rummet.

Denna ståndpunkt är inte problemfri. Även om

tillgången till olika medieprodukter (och därmed främst ’producenters’

uppfattningar) är det centrala krävs att någon instans,

exempelvis en samordningsinstans för tilldelning av radiofrekvenser

eller operatör av kabelsystem, Internetportaler e.dyl. gör

ett urval av produkter som ställs till allmänhetens förfogande från

denna tillgångssynpunkt. Särskilt svårt blir detta urval i den mån

det i urvalet helt enkelt saknas en tillräckligt stark producent för

’kvalitetsprodukter’ – statens roll att främja tillgången kan då

också bli en roll för att främja produktionen dvs. utbudet.

Pressmarknaden illustrerar svårigheterna att bygga

helt på tillgångsbegreppet. En svensk mediestruktur - där i

stort sett nationell press saknas - kan knappast bedömas som

tillfredsställande från mångfaldssynpunkt enbart därför att exempelvis

en kund i Skåne kan gå och köpa Le Monde Diplomatique

eller Norrländska Socialdemokraten i stället för att prenumerera

på Sydsvenska Dagbladet, eller också bara titta på SVT

eller följa Arte via sin parabol etc. Alla dessa medier är ’principiellt

tillgängliga’ också för svenska kunder.

36

Det ”idealistiska” synsättet

En viktig uppgift i detta sammanhang, för att kunna bekräfta

eller avvisa uppfattningar om hur mediemakten verkligen fördelas

eller förändras, är att försöka kartlägga vilka mekanismer som

skapar ”inre” mångfald inom medierna. En faktor som ofta förs

fram är ägarnas allmänna inställning och publicistiska traditioner.

Man skulle kunna etikettera denna förklaring som ’idealistisk’,

men då i en annan, om än besläktad, mening än den mer allmänna

bemärkelse som använts ovan.

Familjen Bonnier har exempelvis en tradition att i

ganska begränsad utsträckning direkt ingripa i de medier som

kontrolleras av familjen. Denna tradition går väl samman med

behovet av att ersätta den minskade ägarmångfalden inom de

dominerande stora medierna med en vilja att bredda utrymmet

(se nedanstående diskussion om ’breddning’). I vad mån denna

breddning verkligen motsvaras av en mer ’neutral’ hållning som

helhet bland familjens tidningar är dock tveksamt. Dagens Nyheter

och Expressen, liksom Sydsvenska Dagbladet, har ledningar

som i stort sett är lojala med Folkpartiets politiska hållning, och

som i flera fall spelar, liksom tidigare, en aktiv roll inom detta

parti. Breddningen anges ofta vara en följd av mediestrukturens

förändring inom tidningsvärlden - vilket innebär att det skulle

vara ett fenomen av relativt sent datum. Samtidigt kan detta synsätt

sägas ha en viss ”idealistisk” framtoning genom att svara

mot åtminstone familjen Bonniers traditioner, inom både förläggar-

och tidningsverksamhet. Den historiska forskning som redovisats

om familjens medieverksamhet (Sundin, 1996 m.fl.) ger

37

ett vittnesbörd om familjens inställning i detta hänseende, samtidigt

som familjens politiska hemvist inom den politiska högern

eller liberalismen och tydliga gränsdragning mot socialdemokratin

också dokumenteras. I exempelvis memoarlitteraturen kring

familjen (Tor Bonnier, 1972, Åke Bonnier, 1974) skildras enskilda

familjemedlemmars eller familjers (andra gruppers) inställning

som i väsentlig grad förankrade utanför ekonomiska eller i andra

avseenden snävt egennyttiga intressen.

Andra ägarfamiljer har knappast delat Bonniers

inställning utan betraktat sina medier som delar av dels en affärsmässig

verksamhet men också som en politisk insats, normalt

för höger- eller liberala intressen. Det saknas i stort sett svenska

privatägda tidningar som drivit andra politiska intressen än dessa.

Först under de allra senaste åren har denna bild ändrats i och

med att borgerliga tidningsgrupper köpt upp socialdemokratiska

tidningar utan att förändra dessa tidningars redaktionella linje på

ledarplats. I vad mån nyhetsförmedling och annan opinionsbildning

ändrats för att bättre svara mot borgerliga hållningar återstår

att undersöka.

I några få andra fall har också privat kapital gått

in i tidningar som haft en socialdemokratisk framtoning – Länstidningen

Jämtland, Karlskoga-Kuriren och, under en period,

också Hälsinge-Kuriren är sådana fall.

Det ”ekonomistiska” synsättet

Ett annat synsätt bygger på en mer renodlat ekonomisk värdering.

Det innebär att medie-(och kultur)företag som har uppnått

38

dominans eller monopol eller aktivt strävar efter att nå en sådan

position måste hålla sig väl med många olika grupper. Därför kan

man inte inta extrema hållningar, och behöver eventuellt också

bereda utrymme för flera olika grupper, åtminstone sådana med

en viss förankring (exempelvis ’kändisar’) inom sin kundkrets att

komma till tals. Dessa två intressen kan dock i viss utsträckning

stå i motsats till varandra, vilket framhålls exempelvis av dem

amerikanske ekonomen Edwin Baker (1994) i en analys av monopoliseringsprocessen

inom den amerikanska pressen. En tidning

som vill nå en stor grupp av annonsörer, bl.a genom att ha

en bred täckning inom sitt område, kan av detta skäl tendera att

undvika ett alltför stort spektrum av åsikter och i stället koncentrera

sig på ett okontroversiellt ”mittfält” – där ändå ett måttligt

antal olika synpunkter får göra sig gällande. En sådan hållning

kan uppenbart vara till nackdel för mångfalden i politiskt hänseende.

I stället för den ovan refererade ”inre” mångfalden kommer

ett slags censurmekanism att träda i funktion där ledstjärnan

är att undvika att väcka förargelse genom att ta upp avvikande

eller alltför kontroversiella ståndpunkter. En naturlig konsekvens

av denna linje blir också att medier sluter upp bakom ståndpunkter

som anses väl förankrade inom breda politiska skikt – och av

det politiska och ekonomiska ledande skiktet. I stort sett är det

denna inriktning som är bakgrunden till Chomskys och Hermans

’propagandamodell’ från 1980-talet.

Effekten av denna process är närmast den motsatta

mot den som anhängarna av ’breddnings’-modellen (se

nedan) hävdar. Snarare leder denna ekonomistiska modell till att

dagstidningar och reklamfinansierad television tenderar att inta

39

positioner och förmedla produkter som har en mycket begränsad

åsiktsmässig eller innehållsmässig spridning, även om, eller kanske

t o m just därför att man riktar sig till en ’bred’ publik.

40

3 Tre teoretiska modeller

för analys av kulturproduktion

och medier: Luhmann, Bourdieu,

Habermas

I Delrapport 2001 har en kort diskussion förts om tre olika sätt

att betrakta det som i dagligt tal kallas för mediestruktur. Mediestrukturen

är en del av en mer omfattande social, ekonomisk och

kulturell struktur, som beskrivs av de tre teorimodellerna.

Strukturalismen som human-, samhälls- och kulturvetenskaplig

ansats har relativt långa traditioner inom en rad

olika discipliner, där lingvistik och antropologi står som ett slags

föregångare i teoriutvecklingshänseende. Strukturalismen har

också ett slags teoretisk filosofisk grund i den modell för teoribildning

i allmänhet som skisserades av Edmund Husserl, ’fenomenologins’

grundläggare7.

Strukturbegreppet har under senare år delvis

kommit att ersättas inom samhällsvetenskaperna med andra begrepp,

i flera fall inspirerade av andra vetenskapsområden, som

biologin och teknisk kommunikationsforskning, informationsve-

7 Husserls modell bygger i hög grad på vad man kan kalla för en ’essentialistisk’

hållning – vilket står i tämligen skarp kontrast till dagens dominerande

’konstruktionistiska’ tendens inom socialvetenskap och kulturforskning, trots

att den till övervägande del har rötter just i Husserls fenomenologi.

41

tenskap etc. Tre sådana begrepp har spelat särskilt stor roll inom

kommunikationsforskningen i den här använda meningen.

Systemmodellen

Rättssociologen Niklas Luhmann har utarbetat en omfattande

teori om sociala system (Luhmann, 1999). Hans inspirationskälla

i teorihänseende är den allmänna systemteorin med grund i fysik

och biologisk forskning (von Bertalanffy, Prigogine), men hans

teorier har också rötter både i traditionell sociologi och antropologi

(Durkheim, Levi-Strauss, Pareto, Parsons, Merton m. fl.).

Huvudangreppssättet i denna typ av teoribildning

är att betrakta strukturen som relativt fast, och aktörerna som

bestämda av sin funktion i strukturen. Aktörerna är som individer

underkastade institutioner (strukturer, system) – synsättet

uttrycker alltså en determinism. System är mer eller mindre ’utdifferentierade’

från varandra, förändras i utdifferentieringsprocesser,

eller omvänt integreras genom integrationsprocesser.

Även de minsta enheterna i systemen, gränsfallen, dvs. individerna,

betraktas hos Luhmann som system. Systemteorin skiljer sig

från statisk funktionalism eller strukturfunktionalism genom att

betona de dynamiska aspekterna, man arbetar med ett slags

’ekologiska’ förebilder där utvecklingsperspektivet, anpassning

till omgivningen är en primär analyskategori. Luhmann har använt

sig av sin teori i samband med en genomgång av mediesystemen

(Luhmann, 1996).

42

Fältmodellen

Den franske sociologen Pierre Bourdieu, är den som främst förbinds

med fältbegreppet och en rad andra begrepp som slagit

igenom i samhällsvetenskapen. Bourdieu (1984:134) vill själv inte

göra anspråk på någon absolut originalitet för sina grundläggande

begrepp (fält, socialt/kulturellt kapital, habitus). I bakgrunden

för fältbegreppet finns det fysikaliska fältbegreppet som delvis

ersatt kraftbegreppet. Centralt i fältbegreppets teoribildning står

begreppet ’position’ som den plats i det sociala fältet vilken en

individ intar men som också bestäms av olika faktorer som kan

vägas tillsammans genom den särskilda typ av statistisk korrespondensanalys

som utgör huvudredskapet i Bourdieus arbetsutrustning.

Fältbegreppet skiljer sig från det allmänna strukturbegreppet

genom att det inte låser beskrivningarna till fasta

mönster utan accepterar en mer flytande övergång. Olika fält

’överlappar’ med varandra och ett fält kan dominera över andra

fält, så som det journalistiska fältet över andra kulturproduktionsfält

hos Bourdieu, 1996). Till Bourdieus fältbegrepp hör en

grupp av andra begrepp som nämnts ovan. 8 Bourdieu kritiserar

själv en mer traditionell strukturalistisk position hos exempelvis

8 Från grekiskans ‘hexis’ har exempelvis den latinska skolastiska termen ‘habitus’

präglats : sid 134 i sid 77 i Choses dites:

”...habitus (ou système de dispositions)”

sid 81...”, l’habitus, cette disposition réglée à engendre des conduites réglées

et régulières en dehors de toute référence à des règles;”

43

lingvisterna Chomsky och Saussure. Han hävdar att dessa inte

skiljer mellan en teoretisk-grammatisk regel och en praktisk regel.

Man kan diskutera om Bourdieu själv träffar rätt

med denna kritik: vad är en ’praktisk regel’? Är det inte just vår

begreppsapparat det handlar om när vi talar om att folk beter sig

regelbundet, dvs. ”likadant” från gång till gång? Vi påstår ju faktiskt

att likheten är faktisk, inte något vi lagt på beteendet eller

något godtyckligt som vi lägger in eller konstruerar. Den regel vi

konstruerar är samtidigt något som i båda fallen (praktiskt och

teoretiskt) befinner sig på ett ’meta-plan’, det är vi som talar om

hur man skall ordna ett visst sammanhang. På samma sätt förhåller

det sig med grammatiken: att påstå att de och de transformationerna

faktiskt finns som en ”djupstruktur” innebär i princip

inte något annat sätt att beskriva ett språkligt skeende än vad en

sociologisk analys (av en ’habitus’ exempelvis) gör, trots att det

är en teoretiskt komplicerad modell. En praktisk regel skiljer sig

därmed knappast från en teoretisk: likheten i det språkliga beteendet

(handlingarna) är det som skall förklaras. Att utnämna det

ena till praktiskt och det andra till en modell för att beskriva, en

analysapparat är att ge sig ut på ett sluttande plan: var slutar

praktiken? Är kvantfysiken som bara är beskrivbar med avancerad

matematik bara en begreppsapparat? Att en grammatik konstrueras

för att göra yttranden förnuftiga innebär att man ställer

upp en beskrivning för ett praktiskt beteende. Det finns flera

Definitionen är inte är särskilt talande: vad är det som inte är dispositioner?

Har allting, även saker, habitus? Dispositionsbegreppet är knutet till kontrafaktiska

villkorssatser, vilket ofta förutsätter godtagande av ’essenser’.

44

andra punkter där Bourdieus modell kan diskuteras, men det

skulle föra för långt i detta sammanhang.

Kommunikationsmodellen

Den tredje modellen bygger på en ’pragmatisk’ utgångspunkt.

Den har en särskild relevans just för analysen av kulturproduktionen

i den mån masskommunikation och medier inbegrips i

detta begrepp. Det är filosofen och sociologen Jürgen Habermas

som i en lång serie analyser föreslagit att grunden för både teoretiska

regelsystem, således inklusive sociala analyser av kommunikation

och massmedier och dessas roll i ett politiskt sammanhang,

handlar om kommunikation mellan individer och (kollektiv).

Denna typ av analyser utgår från att mänsklig kommunikation

till sist syftar till att komma överens, till ’Verständigung’.

Habermas bygger också en etisk teori på denna modell; den s.k.

diskursetiken där ett ’kategoriskt imperativ’ (”handla alltid så att

ditt handlande kan upphöjas till en maxim eller princip”) bygger

på ett förhandlingsscenario: en handling är rätt om man kan utgå

från att de flesta (alla?) skulle samtycka till att den är rätt. Habermas

teori är just koncentrerad på handlingars kommunikativa

funktion.

Konkret är Habermas modell till stor del sammanfallande

med mer traditionella strukturmodeller – han har en

stor del av sin inspiration från den amerikanske ’strukturfunktionalistiske’

sociologen Talcott Parsons. Modellen är dock utvidgad

med ett handlingsteoretiskt inslag som medger att individer

kommunicerar med varandra utan deterministiska förtecken;

45

strukturalistisk sociologi har en benägenhet att placera människor

som positioner i en social struktur utan ’egen vilja’. Etiska

komponenter förs därmed i Habermas modell in i strukturmodellen.

Habermas kända teori (1962) om den borgerliga

offentligheten och ’representationen’ innehåller också element

som påminner om Bourdieus teori om kulturellt kapital. Representationen

är den del av uttrycksformerna i samhället som den

maktägande klassen använder sig av för att visa sin makt. Representation

är något annat än det ’offentliga rum’ inom medier,

men också på mötesplatser som klubbar, kaféer, salonger etc.

som skapades av borgarklassen under 1700-talet och där en diskussion

om politik, demokrati, reformer och mänskliga rättigheter

fördes. Representation här betyder alltså inte heller det samma

som beteckning/uttryck i ett teckenförhållande. Särskilt engelskans

uttryck ger intryck av en enkel relation mellan det betecknade

och tecknet, eller att representera helt enkelt är ”stå

för” eller ”ersätta”. I stället för det verkliga föremålet har vi en

”symbol” eller en stand-in: i stället för en hund har vid ”hund”,

där ”hund” representerar klassen av hundar eller alla hundar.”

Bourdieu (1987:68-69) smälter däremot just

samman detta mer teckenteoretiska representationsbegrepp med

ett begrepp som liknar Habermas ovan beskrivna term : Han

säger :

Jag har aldrig upphört att påminna om att – under

åberopande av Schopenhauers berömda arbete

´Världen som vilja och föreställning’ – den so46

ciala världen också är ”föreställning9 och vilja” .

Föreställning i psykologins mening men också i

teaterns och politikens, dvs. den som innebär

överlåtelse av funktioner till någon med ett mandat.

Det som vi anser vara social verklighet är till

stor del just föreställning eller en produkt av en

föreställning, i alla termens olika meningar. 10

Alla de tre här skisserade teorierna om beskrivningar av samhället

har alltså haft tillämpningar på medier, massmedier eller

masskommunikation. Alla tre teorierna kan också sägas ha en

tydligt kritisk inriktning mot mediernas funktion i samhället, i

växlande grad och med olika typer av argument. Luhmann representerar

en mer neutral, eller sval form av kritik, Habermas har i

sin tidigare verksamhet ibland närmast identifierat sig med det

ursinne som Theodor Adorno (i ’Upplysningens dialektik’) uttrycker

mot en del av medieindustrins (kulturindustrins) manipulationer.

Bourdieus pamflett ’Om televisionen’, slutligen, bär

9 Lägg märke till den svenska termen som är tvetydig just mellan dessa båda

användningar: vi säger teaterföreställning men vi talar också om att ha en föreställning

om något, som om vi hade en liten teater i medvetandet som vi

kunde välja att titta på då och då…

10 ” Je n’ai pas cessé de rappeler, en évoquant le titre célèbre de Schopenhauer,

que le monde social est aussi ”représentation et volonté”. Représentation

au sens de la psychologie mais aussi du théâtre, et de la politique, c’est-àdire

de délégation, de groupe de mandataires. Ce que nous considérons

comme la réalité sociale est pour une grande part représentation ou produit

de représentation , en tous les sens du terme.”

47

tydliga drag av en förorättad professors ilska mot att inte få tala

så länge han vill i ett televisionsprogram. Pamfletten är i själva

verket en utskriven utgåva av ett föredrag Bourdieu höll i en

lokal kabel-TV-kanal, där han bereddes det utrymme han själv

gjorde anspråk på.

Dessa tre kritiska bilder av massmedierna och

produktionskulturen inom medierna har under senare år fått en

sorts motbild, vilken också delvis accepterats av Habermas som i

sitt stora arbete om den kommunikativa teorin från 80-talet (Habermas,

1981/1997) modifierat sin skarpa kritik från 1962. En

hel del studier inom medie- och kommunikationsforskningen har

riktats sig just mot masskulturen, populärkulturen, kulturindustrin

och ungdomskulturen snarare än eliternas kultur. En viktig

roll i denna riktning har spelats av Michel Foucaults kritik av

samhället (och hela kulturproduktionen) som disciplinerande

kraft, liksom studier gjorda av den engelska arbetarrörelsens

kulturteoretiker Raymond Williams och Richard Hoggart och

deras efterföljare i den s.k. Birminghamskolan (Stuart Hall m.fl)

och den riktning som brukar kallas för ’cultural studies’. Också

Bourdieu får sägas höra dit, trots hans kritik av massmedierna i

’Om televisionen’ – en stor del av hans mycket inflytelserika

studier handlar just om en granskning av eliternas representation

genom olika typer av kulturkonsumtion. (Bourdieu, 1979).

På en rent teoretisk nivå kan en diskussion föras

om alternativ till dessa olika kritiska hållningar till medierna – en

del sådana frågeställningar har ventilerats i tidigare rapporter från

Mediestrukturprojektet. Man skulle kunna fråga sig hur kritiken

av massmedierna skulle kunna förenas med insikten om att kul48

turproduktion (där även vetenskaplig forskning inbegripes) alltid

har ett beroende av någon form av kommunikationsprocess,

med de fördomar, felkällor, kategoriseringar etc. som ligger i

sådana processer.

När kritiken riktas mot kommunikationsmedier i

allmänhet, som institutionell struktur, eller mot olika medverkande

grupper inom dessa strukturer, med innebörden av att de

inte enbart är informativa sanningssägare, kan man fråga sig vad

som återstår av vetenskapens eget fundament i den kommunikativa

processen. Blir inte kritiken bara en variant av skepticismen

och ett fall för det som engelska filosofer kallat för ’paradigmfallsargumentet’,

vilket enkelt kan uttryckas enligt följande: om

inte något enda fall finns, där ett uttryck har tillämpning, är uttrycket

då överhuvud användbart, meningsfullt? Och mer allmänt

kan kanske argumentet tillämpas genom frågan: Hur får vi

tag på kunskap om inte genom kommunikation? Den egna erfarenheten,

även om den ytterst också ligger bakom kommunikativa

erfarenheter, svarar ju för en försvinnande liten del av de

’originalkunskaper’ som en människa kan skaffa sig.

49

4 De mångfaldsskapande

processerna

Lagstiftning

Frågan om lagstiftningens betydelse för strukturen inom medierna

har i regel haft en central ställning i debatten om makten över

medierna, inte minst under senare år när Sverige för andra gången

haft att ta ställning till ett förslag från en statlig kommitté om

att i någon mån begränsa medieägarnas för närvarande obegränsade

etablerings- och företagsförvärvsrätt. I Delrapport 3 (2001)

har denna fråga ägnats en historisk utläggning i anslutning till de

kritiska inlägg som den liberala ekonomins grundläggare Adam

Smith gjort om ekonomiska intressegrupper och dessas inflytande

över lagstiftningen i frågor av allmänintresse. Lagstiftningens

effekt i de länder som hittills infört sådan är omdiskuterad, eftersom

koncentrationsprocessen tycks fortsätta i oförändrad takt

även om en lagstiftning införts för att begränsa den.

Tillförlitliga jämförande mätinstrument saknas

emellertid och debatten tycks tendera att upprepas vid varje nytt

lagstiftningsförslag.

Tron på att lagstiftning förändrar den ekonomiska

realiteten är varierande stark i olika politiska läger, traditionellt

värnar både socialistiska och konservativa (inte nyliberala) företrädare

om lagstiftningsinstrumentets betydelse.

50

Lagstiftningens anhängare brukar, se exempelvis

SOU 1999:30 för en argumentation, hävda att även om det för

närvarande kan vara svårt att konstatera eller ’bevisa’ att koncentrationen

av ägande och produkter på mediemarknaden lett

till skada för yttrandefriheten, bör man införa ett slags beredskapslagstiftning

som kan tillämpas i extrema fall. Den principiella

undantagsregeln från konkurrensskyddslagstiftningen för

press- och kabel-TV-företag bör således avskaffas. Denna typ av

argumentation går väl ihop med den ovannämnda typ av maktbegrepp

som Arendt skisserat – där makt och risk är nära besläktade.

Man brukar likaledes hävda att strukturlagstiftning

för medieområdet inte skall blandas ihop med försök att

politiskt styra medierna – lika lite som yttrandefrihetslagstiftningen

är till för att styra medierna.

Nyckelfrågan för motståndarna till en lagreglering

är följande: Vad är egentligen problemet? Varför skall risker för

en utveckling kunna vara underlag för bedömningar av etableringar

eller förvärv i nutiden? Normalt skall man ju ha fastställt en

skada eller bevisat en fara för att man verkligen skall behöva

ingripa med lagstiftning. Andra argument har förts fram av de

dominerande medieägarorganisationerna, exempelvis i samband

med EU-diskussionen om ett eventuellt direktiv om ägande av

medier i den inre marknaden - inom ramen för den konsultationsprocess

som ägde rum mellan åren 1993 och 1997, den

tidpunkt då tankarna föreföll skrinläggas definitivt.

Ett övergripande argument är att staten rent principiellt

bör hållas utanför hela mediesektorn, och varje tendens

51

att gå in i mediestrukturen likställs med försök att reglera eller

påverka innehållet i medierna. Detta argument är gammalt, det

stammar från den tid då de fria medierna etablerades och kampen

mot den statliga censuren var det första bekymret för att

överhuvud få till stånd en offentlig debatt.

I den nutida debatten förs olika varianter av detta

argument fram från olika håll inom främst de politiska läger som

idag redan har en dominerande position i de privatägda medierna.

Exempel kan tas både från Rupert Murdoch och de svenska

politikerna i Mediekoncentrationskommitten Björck, Wästberg11

samt den svenska borgerliga pressopinionen så som den uttrycktes

i mars 1999 efter framläggandet av kommitténs betänkande

Yttrandefriheten och konkurrensen.

Medielagarnas status

Särskild betydelse tilläggs konstitutionella regleringar som berör

medierna – regleringar som kan ha olika dignitet och olika praktisk

betydelse.

Den amerikanska grundlagens regler om pressfrihet

(First Amendment) hyllas också som en särskilt viktig princip

i USA så fort frågan om maktkoncentrationen på den privata

sidan diskuteras – i princip är varje lagstiftning som inskränker

medieföretagens rättigheter omöjlig i USA, och därmed också

lagstiftning som tillvaratar konsumenternas intresse av konkurrens

i en monopoliseringssituation.

11 I en reservation till betänkandet.

52

”Grundlag” är i Sverige förutom regeringsformen

(RF), den egentliga konstitutionen, också de speciella mediegrundlagarna

tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen

(YGL), dvs. den nya grundlag som kom till 1990,

närmast som en motsvarighet till TF, för radio och television

samt film, ljudinspelningar etc.

Medielagstiftningens formella ställning är i de

flesta demokratier relativt exklusiv. Mera sällan diskuteras problemet

om grundlagarna faktiskt fyller ett syfte att skydda yttrandefriheten

i den nutida situationen med snabb företagskoncentration.

I svensk debatt har frågan om huruvida ’grundlagen’ verkligen

fyller sitt syfte inte haft aktualitet under senare decennier.

Den senaste större grundlagsförändringen, införandet av yttrandefrihetsgrundlagen

från 1990, torde ha väckt ett ganska förstrött

intresse bland allmänheten, även om den debatterades ivrigt

bland politiker och jurister12. Som en kontrast mot denna debatt

kan ställas diskussionen i Sverige för ca 30 år sedan om 1809 års

regeringsform. Denna lagstiftning avskaffades först år 1970, trots

att den i verkligheten inte på kanske femtio år svarat mot det

verkliga statsskicket. Prestigen hos den gamla grundlagen var

mycket begränsad, många såg den som en relikt ungefär som

12 Införandet av denna lag skede inte i någon särskilt stor grad av enighet ens

inom regeringskretsen och berörda jurister. Lagen kom bl.a. också att desavouera

en överenskommelse bland politiker om regleringen av olaga våldsskildringar

på videogram, eftersom den omöjliggjorde införande av censur för

videogram, något som ställts i utsikt om föreslagna åtgärder skulle visa sig

otillräckliga för att komma tillrätta med ’videovåldet’.

53

kungahuset, något som fanns kvar utan att skada den demokratiska

processen.

En skriven författning är således inte alltid avgörande

för en reell konstitutionell praxis. Två motpoler som ofta

framhålls i detta sammanhang är Storbritanniens avsaknad av

skriven konstitution å ena sidan och den närmast fetischistiska

inställningen i USA till den författning som skrevs av unionsfäderna

å den andra – vilka ju inte hade demokratiska ambitioner i

nutida mening, med allmän rösträtt, likhet inför lagen, förbud

mot slaveri etc.

Den brist på kritisk distans till medielagstiftningen

som präglat en del av senare års debatt om lagstiftning

mot mediemonopol i Sverige beror rimligtvis å ena sidan på att

mediernas ägare, och deras anställda redaktionsledningar, finner

ett särskilt intresse i att betona att grundlagarna verkligen fyller

ett skyddsbehov för medierna. Man kan se detta som ett illustrationsexempel

till den lite cyniska karaktäristik som medieforskaren

Gerd Kopper13 fört fram om pressfrihetsdebatten som ett

”förväntningsdrama”, där huvudaktörer är på ena sidan de politiker,

som är i stort sett beroende av medierna för sin verksamhet

och på den andra mediernas ägare, som vill framstå som

demokratiska skyddsänglar.

Skyddsbehovet för medierna kan ses från två

skilda huvudsynpunkter: producentens resp. användarens (konsumentens,

medborgarens) perspektiv.

13 Se ’Vad är mediekoncentration?’ sid. 34

54

Producentperspektivet innebär att medierna som

företag - framför allt i den redaktionella produktionen - för sin

information och opinionsbildning bör ha ett skydd för exempelvis

sina källor, skydd mot godtyckliga ingripanden från stat och

kommun etc.

Medborgarperspektivet är ett annat, även om

mediernas ägare och anställda ofta brukar framställa sitt eget

perspektiv som identiskt med medborgarperspektivet. Medborgarna

har behov av skydd för yttrande- och informationsfriheten

framför allt därför att man skall kunna framföra sina åsikter och

bilda opinion för dem, men självfallet också därför att man skall

kunna ta del av andras åsikter.

Medieproducenten är - som termen anger - framställare

av ett medel, historier eller berättelser om tilldragelser

eller ståndpunkter, för att föra fram åsikter till flera, ett mellanled

mellan medborgare. Som alla mellanled kan man mer eller mindre

påverka processen. Ofta - kanske oftast - är mediernas frihet

gentemot olika både offentliga och dominerande privata intressen

en förutsättning för att medborgarna skall kunna komma till

tals. Den uppfattning som ofta förs fram av mediernas ägare och

anställda (särskilt i chefsposition), nämligen att denna förutsättning

är identisk med medborgarintresset förs ofta fram tillsammans

med uppfattningen att de som producerar medierna företräder

allmänheten. Man talar om det journalistiska ’uppdraget’.

Detta är dock snarare ett uttryck för den journalistiska

självbilden än för den verkliga situationen att allmänheten,

direkt eller indirekt, uttryckligen givit medierna ett uppdrag

eller legitimerar journalisternas verksamhet. Mediernas ägare och

55

anställda har lika lite som producenter eller distributörer av andra

produkter i samhället ett direkt uppdrag av medborgarna, även

om de tillskrivs viktiga funktioner. Det finns inga allmänna val

eller andra handlingar som uttrycker medborgarnas uppdrag utan

’uppdraget’ utövas på eget initiativ och egen risk. En konsekvens

av detta är, att medborgarna inte har ett ansvar för vad producenterna

av medier framställer - ett ansvar som möjligen skulle förelegat

om man givit ett uppdrag till medierna. Den särskilda

skydds- och undantagslagstiftningen för medieproduktionen

motiveras å andra sidan, med att medieproducenterna fyller ett

medborgarbehov eller en social funktion av närmast institutionaliserad

karaktär, exempelvis av att tillhandahålla utrymme för

mångfald i opinionsbildning, kritisk granskning av samhällets

makthavare, privata och offentliga etc.

Lagstiftningens effektivitet

En hel del av diskussionen rörande medierna och mångfalden

handlar således om införande eller bibehållande av lagstiftning.

Frågan om lagstiftningars effektivitet i allmänhet är delvis av

närmast filosofisk art – man kan således fråga sig om förbudet

att stjäla har någon effekt på stöldfrekvensen, men delvis mer

empirisk: man kan diskutera om tidigare förbud mot aborter

hade någon effekt på abortfrekvensen.

Exempel på hur medielagstiftningen fungerar i

sådana effektivitetshänseenden finns både i Sverige och i andra

länder.

Ett fall som inte direkt rör mediekoncentrationsfrågan

är hur lagstiftningen om reklam i television ändrats i en56

lighet med önskemålen från TV 4. I Sverige råder den lite egendomliga

situationen att denna lagstiftning i huvudsak endast

gällde ett enda företag, övriga programföretag med reklamfinansiering

har antingen sitt säte i utlandet eller är obetydliga.

Lagstiftningens regler kringgicks i detta fall på ett

tämligen enkelt sätt genom att man utnyttjade vagheten i begreppet

’program’ och därmed kunde konstruera program mitt

inne i andra program – och därmed i praktiken bryta program

för reklam.

Reklamlagstiftningen i Sverige kringgicks relativt

enkelt ända sedan satellit-TV:s början på 1980-talet genom att

sändningarna sker från ett annat land.

Ett annat fall kan vara att sponsringsintäkterna

inte räknas in i beräkningsunderlaget för koncessionsavgiften

och därmed kan ge stora inkomster vid sidan av reklamen. I viss

mån kan sponsring bytas ut mot reklam.

Också andra delar av lagstiftningen – inte minst

den som handlar om begränsning av ägarandelar inom medierna

- kan kringgås. Det svenska exemplet är också här tämligen lärorikt.

Bonniergruppen tog över kontrollen av Sveriges största TVkanal

TV4, i strid mot det villkor i sändningstillståndet vilket

föreskrev att en väsentlig ägarförändring som förändrade mångfalden

inom mediestrukturen inte fick göras under tillståndsperioden.

Regeringen valde (år 1997) emellertid att inte ta strid med

Sveriges populäraste TV-kanal inför en valrörelse.

Svårigheterna att bedöma lagstiftningens effektivitet

är således avsevärda. I de flesta länder som har begränsningslagstiftning

har denna lagts upp så att den i stort sett rör

57

enbart de allra största aktörerna, därmed ofta också aktörer med

ett avsevärt politiskt inflytande. I praktiken har i flera fall (Italien,

Tyskland, Frankrike, Norge) införda begränsningar i form av

maximiandelar av publik eller upplagor bara rört en enda ägare

men trösklarna har lagts så högt att också denne ende ägare har

kunnat manövrera för att inte drabbas av lagarnas spärregler. I

Sverige talade man om en ’Lex Bonnier’ när det gällde det nu

avskrivna lagförslaget. Liknande situationer har varit fallet med

den dominerande tidningsägaren i Frankrike, Hersant, i Italien

med Berlusconi och i Tyskland med Bertelsmann. Det komplicerade

samspelet mellan politik och massmedier tycks nästan automatiskt

lett till dessa typer av konstruktioner. I vissa fall (Italien)

uppges också direkt inflytande över lagstiftningen har förekommit

genom dolda avlöningar till ministerietjänstemän etc.

Uppenbart är situationen i Italien, där cheferna

för den statliga televisionen RAI nu bytts ut minst sagt problematisk.

Tidningen La Repubblica den 24 januari 2002 återger en

nästan besinningslös polemik mellan den ”postfascistiske” (Aleanza

Nazionale) ministern för mediefrågor Gasparri och den då

ännu sittande chefen för den italienska televisionen Zaccaria -

där TV-chefen anklagar ministern för att vara emot public service

och gå Berlusconis medieföretag Mediasets ärenden när det

gällde en utförsäljning av ett dotterbolag till RAI. Ministern svarar

med att stämma TV-chefen under en våldsam polemik under

en presskonferens!

Då Berlusconi förra gången var premiärminister i

Italien byttes cheferna i det statliga radiobolaget snabbt ut mot

hans egna anhängare – han kom på ett helt unikt sätt därigenom

58

att mer eller mindre personligen kontrollera det viktigaste massmediet

i landet, televisionen. Denna kontroll har i sin tur avgörande

roll för de politiska styrkeförhållandet i landet. Italien är

det land där televisionen, och därmed Berlusconi själv, anses ha

ett avgörande inflytande över utgången av valresultaten, särskilt

som Italien av hävd har haft en bland befolkningen relativt svagt

förankrad tidningssektor. Den italienska situationen skiljer sig

därmed inte nämnvärt från den ryska, där president Putin eller

den ryska staten numera kontrollerar alla större TV-kanaler. Berlusconi

kommer också inom kort att se över den medielagstiftning,

som – alltså trots hans egen medverkan i den – är den mest

detaljerade som finns när det gäller olika typer av spärregler för

ägande av medier.

Sammantaget är det osannolikt att lagstiftningen i

sig själv har haft någon större betydelse för utvecklingen av mediestrukturen

i Italien. Lagstiftningen får närmast betraktas som

en del i det politiska spel och den retorik – den diskurs – som

den italienska staten präglas av, liksom, fast kanske på ett mindre

tydligt sätt, andra stater. Lagstiftning, liksom annan normbildning

får därmed sin plats inom ett vidare ’kulturproduktions’-

perspektiv.

Den fråga som diskuterats mest under senare år i

Sverige är om yttrandefriheten och etableringsfriheten - oavsett

hur den existerande lagstiftningen tolkas av rättsliga instanser -

medför en frihet (rätt) för medieföretag att köpa andra företag i

59

obegränsad utsträckning14. Den svenska lagstiftningen ger i stort

sett inte möjlighet till ingripanden mot medieföretagens eller

privatpersoners etablering och företagsuppköp. Detta får förstås

inte förstås som om den principiella debatten om yttrandefrihet

och tryckfrihet och den nu aktuella lagstiftningens funktion i

Sverige på detta område bör begränsas av denna omständighet,

speciellt som nästan alla andra länder har en annan tolkning av

yttrandefrihetens juridiska konsekvenser.

Också två så närstående länder som Sverige och

Norge har olika syn på lagstiftning om ägande av medier. Den

norska grundlagen reglerar bara i mycket allmänna termer yttrandefrihet

och pressfrihet. I Norge har också en lagstiftning begränsat

medieägarnas expansion sedan flera år.

De internationella jämförelserna har emellertid

mycket svårt att få genomslag i den nationella debatten – i stort

sett tycks lagstiftarna i varje land vara övertygade om att just den

egna lagstiftningen är den bästa tänkbara när det gäller yttrandefriheten

och tryckfriheten - vilket inte hindrar att man ändrar

lagstiftningen när det erfordras. De försök till internationell reglering

som hittills företagits har, med undantag för allmänna

regler om yttrande- och informationsfrihet i exempelvis Europakonventionen

om mänskliga fri- och rättigheter, hittills misslyckats.

Europarådet har som nämnts hittills bara kunna anta ickebindande

rekommendationer på området. Yttrandefriheten, lik-

14 Ingen tolkning av Tryckfrihetsförordningens regler om etableringsfrihet

har hittills skett i en domstol i Sverige. De flesta jurister menar att ingen

60

som konstitutionella frågor i allmänhet, är, mer än annan lagstiftning,

närmare knuten till tankar om den egna nationens eller

statens suveränitet, och därmed värden som kulturell eller nationell

självkänsla (identitet).

Detta förhållande kan tyckas paradoxalt, eftersom

just yttrandefrihet normalt brukar föras till kategorin universella

mänskliga rättigheter, dvs. sådana förhållanden om vilka man

räknar med att, åtminstone med läpparnas bekännelse, enighet

skall råda i alla länder. Utvecklingen av ett slags internationell

etik och rättssystem borde annars innebära att man faktiskt också

alltmer räknar med att den nationella suveräniteten inte har prioritet

under alla förhållanden. Internationell rättsskipning handlar

alltmer om ingripanden just mot brott mot mänskliga rättigheter.

Från denna hållning till att öppet och kritiskt diskutera andra

länders lösningar eller lagstiftningar tycks dock steget vara långt.

En särskild aspekt av detta förhållande är i Sverige

kollisionen mellan två lagstiftningskomplex; mellan yttrandefrihet,

pressfrihet, särskilt etableringsfrihet (inklusive företagsförvärv)

å ena sidan och lagstiftning till skydd för konkurrens

och mot monopol och kartellbildningar å den andra. I de flesta

länder har den senare lagstiftningen särskilt skärpts för medierna,

i Sverige är motsatsen fallet: konkurrenslagstiftningen viker för

den absoluta etableringsfriheten i tryckfrihetssammanhang.

Den juridiska debatten om detta har förts i många

decennier och fick ny näring genom bl a den konkurrensrättsliga

konkurrensrättslig prövning bör kunna ske av köp av pressföretag. Konkurrensverket

hävdar dock att en sådan prövning bör kunna ske.

61

granskningen av vissa tidningsaffärer. Konkurrensverkets

granskning, som dock inte lett till några åtgärder, kritiseras av

bl.a. Hans Gunnar Axberger. (Axberger, 1998). Axberger har

varit ledamot av Dagens Nyheters styrelse och dessutom Allmänhetens

Pressombudsman (PO). Axberger anför bl.a inslag

från diskussionen inför 1949 års tryckfrihetsförordning, då liknande

problem diskuterades.

Den allmänna motiveringen till det svenska undantaget

för medierna när det gäller förvärvsreglerna i konkurrenslagstiftningen

är att hänsyn till yttrandefriheten bör ta över

omsorgen om mediernas ekonomiska struktur. Motiveringen

borde kanske dock leda till motsatt slutsats i fråga om de berörda

lagstiftningarna: mediernas ekonomiska strukturutveckling kan i

många fall just vara ett hot mot yttrandefriheten, åtminstone när

det gäller mångfalden av producenter, och därmed också mångfalden

i produktinnehåll. En prioritering av yttrandefrihet och

tryckfrihet borde då snarare leda till en lagstiftning som är restriktivare

än för övrig näringsverksamhet när det gäller etablering

av marknadsdominans och monopol.

Lagstiftningens effekter har som nämnts emellertid

generellt sett ofta överskattats i debatten. I Sverige har också

förekomsten av ineffektiva lagstiftningar i många länder varit ett

argument mot att Sverige skall följa andra länder och inrätta lagar

mot mediekoncentration. Också i diskussionen om det senaste -

havererade - svenska lagförslaget fördes detta argument fram;

kulturministern har dock hävdat att just det aktuella lagförslaget

skulle kunnat undvika problemen i andra länders lagstiftning, och

därmed få effekt.

62

’Breddningen’ och neutraliteten

I diskussionen om lagstiftning för att främja mångfald i innehållet

i medierna förs ofta fram att bortfallet av ’yttre’ mångfald i

strukturen, i form av många tidningar, radiokanaler, TV-kanaler

etc., vilka tar hand om olika varianter av information och förmedlar

olika typer av åsikter och opinioner, kan kompenseras av

att återstående medier, exempelvis tidningar, ’breddats’ och bereder

utrymme, inom en i allt mindre grad partipolitisk och därmed

’neutraliserad’ ram, för olika åsikter.

Breddningen är, som redan flera gånger diskuterats,

en direkt konsekvens av monopoliseringsprocessen. En

intressant parallell till dagens tidningssituation kan vara de siffror

som medieforskningens nestor Walter Lippmann (1997: 38)

redovisar över tidningsläsningsvanor i Chicago 1920, där två

tredjedelar av alla läsare läste två eller tre tidningar dagligen. Tillkomsten

av radio och television har uppenbart radikalt förändrat

mediestrukturen sedan dess.

Precis som i alla kommersiella – inte sällan i också

andra institutionella15 - sammanhang har en monopolist intresse

av att också differentiera sitt produktsortiment för att

därmed hindra konkurrenter att ta en del av marknaden. Uppenbart

har en tidning intresse av att inte allt för starkt profilera sin

politiska inriktning utöver den gräns där man kan räkna med ett

bortfall av prenumeranter eller köpare. Man har intresse av att

täcka en så stor del av marknaden som möjligt. Detta kan ske

15 En sådan attityd kan exempelvis också vara naturlig för de statliga eller på

annat sätt offentligfinansierade medieföretagen.

63

genom att inom en produkt ge utrymme för många olika ståndpunkter

men också genom att låta en mer neutral inriktning dominera

och sortera ut mindre betydelsefulla ståndpunkter eller

gruppers hållningar. Radio- och TV-marknaden har i praktiken

enbart utrymme för ett fåtal ’breda’ kanaler av allmänkaraktär

och därmed, även i en privatkapitalistisk struktur, knappast utrymme

för att extrema hållningar dominerar inom nyhetsförmedling

eller opinionsbildning. Man har också att räkna med den

faktor som lite vagt kan kallas för skiftningar i ”kulturklimatet” i

detta sammanhang: gradvisa förändringar av sätt att berätta nyheter,

ordval i debatter, uppmärksamheten mot olika typer av

sektorer, frågor eller händelser i samhället. Retoriken om ”skola,

vård, omsorg” i den svenska valdebatten 1998 kan tjäna som ett

exempel – uppmärksamheten kring attentaten mot World Trade

Center eller president Clintons sexualliv kan vara andra exempel.

En mer systematisk vändning av uppmärksamheten

kan också åstadkommas av en resursstark intressegrupp,

samhällsklass etc. Eisenhowers kritik mot det militärindustriella

komplexet i USA på 1950-talet är ett klassiskt exempel, ett annat

är Chomsky-Hermans ’propagandateori’ när det gäller USAmediernas

stöd för den amerikanska administrationens och olika

bolagsintressens (corporate interests) störtande av misshagliga

regimer i Latinamerika eller andra delar av världen. På svensk

mark är kanske Arbetsgivareföreningens (under ledning av Sture

Eskilsson) stora medie- och opinionssatsning på 1970-talet det

mest omtalade exemplet. Det kan förstås i dessa fall, som i alla

andra diskussioner om ”diskurser” i samhället, vara svårt att

särskilja enskilda intressens effekt från ett slags mer allmänna

64

”konjunktur”-svängningar eller klimatrörelser inom den ”andliga

sfären”.

Michel Foucault (1966 m.fl.) är kanske den teoretiker

som intensivast försökt visa hur diskurs- och maktförhållanden

hänger samman under olika epoker, och dragit upp skarpa

gränser mellan dessa epoker (”klassisk”, ”modernitet”, etc.).

Att påvisa (bevisa) vilka krafter, grupper eller diskurser (diskursdelar,

partiella diskurser) som just haft avgörande effekt i epokskiften

torde vara en tämligen svår uppgift, särskilt om man befinner

sig i vad man uppfattar som ett epokskifte.

En omfattande diskussion inom samhällsteori,

idéhistoria, vetenskapsteori och allmän kunskapsteori förs dessutom

om ”reflexiviteten” i olika beskrivningssätt16: en epok beskrivs

alltid (liksom en samtida kultur, exempelvis en främmande

kultur) från den egna utgångspunkten, med de egna eller gruppens

(nationens, kulturens) gängse kategorier. Samhällsteori,

samhällsvetenskap, humanistisk vetenskap – kanske just särskilt

idéhistoria och antropologi eller kulturforskning – har i särskilt

hög grad att brottas med detta reflexivitetsproblem. En klassisk

utformning av detta problem kan återspeglas i diskussionen om

individers resp. gruppers inflytande över historieutvecklingen,

om relationen mellan ”materiella” och ”andliga” faktorer i samhällsutvecklingen

etc.

Också naturvetenskapen inrymmer liknande frågeställningar.

I anslutning till systematisk biologi eller kvantme-

16 Se kommande avhandling vid Köpenhamns universitet av Marianne

Winther Jørgensen.

65

kanik förekommer många filosofiska diskussioner om hur teori

och observation eller mätningar hänger samman, hur modell och

empiri skall betraktas i förhållande till varandra etc.

Man kan alltså se att den allmänna bedömningen

av hur den yttre mediestrukturen påverkar det som kallas för

innehållet i produkterna av strukturen hör ihop med tämligen

abstrakta kunskapsteoretiska frågeställningar. Omvänt måste

också bedömningen av hur man kan påverka innehållsstrukturen i

riktning mot en ökad politisk eller ideologisk variationsrikedom

och ett generöst åsiktsutrymme utom kontroll för enskilda kapitalägares,

maktägande gruppers eller organiserade offentliga intressen

bygga på insikter om denna komplikation.

De ”mångfaldsskapande mekanismerna” kan vara

av ett flertal typer – svagheten är för alla dessa ”mekanismer”

just att de inte är mekaniska eller automatiska. Varje samhälle är

så komplext att en politisk åtgärd eller ett system för att främja

en viss utveckling inte helt kan planeras eller skräddarsys. När

samhällsstrukturen ändras och den industriella strukturen tycks

vara på väg att helt omvandlas, så som just sker inom medieområdet

är förutsägbarheten ännu bräckligare.

Samtidigt kan ingen ta för givet att den goda viljan

eller marknadsmekanismernas läkande kraft för sig skulle

vara tillräckliga för att undanröja effekter av att ett stort antal

aktörer på de dominerande mediesektorerna har försvunnit.

Föreställningen om att de få återstående dagstidningarna i Sverige

genom ”breddning” skulle kompensera bortfallet av den tidigare

partipressen, eller att ett slags neutrala statligt eller offentligt

kontrollerade radio- och televisionskanaler skulle uppväga förlus66

ten av en politiskt levande och varierad presspolemik från helt

olika utgångspunkter, med stöd i självständiga företag och redaktioner,

har knappast någon empirisk grund inom forskningen

hittills, trots att debatten pågått så länge.

Frågeställningar som skulle behöva bearbetas mer

i detalj för att närma sig svar på dessa frågor är exempelvis följande:

Finns tendenser, som följd av breddningen – vilket ofta hävdas -

att minska på andelen ”tyngre” innehåll till förmån för det mer

lättillgängliga, kommersiellt attraktiva inom varje typ av medieprodukt?

Med ’tyngre’ innehåll kan avses exempelvis mer utförliga

och granskande längre artiklar eller program, liksom även

innehåll som rör mer svårtillgängliga områden eller frågor som

bara rör delar av publiken. En mer ingående diskussion om detta

förs i slutet av denna rapport.

Vilken roll spelar distributionsformen? Kommer breddningseffekter

att bli likadana inom lösnummerdistribuerad press som för gratisdistribution/

totaldistribution, prenumeration? Vilken breddningseffekt

kan ske inom televisionen på motsvarande sätt, om

någon? Vilken roll spelar distribution och finansiering där – betal-

TV, beställ-TV’, ’webb-TV’, (radio), kan ställas mot generell

distribution liksom annonsfinansiering mot avgiftsfinansiering.

Val av teknisk distributionsform för television, som marksändning,

satellit eller kabel, diskuteras flitigt inom medievärlden.

67

Mediernas kommenterande roll: håller den på att minska som en

konsekvens av breddning, kommersialisering etc.? Eller är det

tvärtom så att alla kolumnister, till stor del kändisar’ eller journalister

som får tycka helt ohejdat, innebär en breddning av opinionsbildningen

på allvar? Eller är det ett sätt att neutralisera opinioner

just genom den kanske mer underhållande framtoning

som en kolumn har, jämfört med ledarkommentarer, debattartiklar

eller nyhetsmaterial? Existensen av kolumnister framförs

ibland i Sverige som argument för att bortfallet av en tidning

(oftast socialdemokratisk) inte behöver innebära en minskning av

den politiska debattens mångfald.

Journalisternas och journalistikens roll: två bilder av professionaliseringen

Den tydliga utveckling mot journalisternas etablering som social

grupp, som system (Luhmann, 1996 ) eller som profession, betraktas

på två helt olika sätt, dels som en stor fara för mångfalden,

dels som det effektivaste motmedlet mot koncentrationen

av ägarmakt. I det senare fallet sammanfaller argumentationen

ofta med argument som utgår från ’breddnings’-effekten. Båda

typerna av diskussion tenderar emellertid att reducera ägarmaktens

betydelse.

68

Journalistens makt som förtryckarmakt

I denna inriktning av debatten lyfts ofta individens svaghet och

underkastelse under mediernas makt fram. Man talar om journalister

som ’drev’ eller grupp.

Utvecklingen mot gemensamma normer, värdesystem,

tankekategorier, traditioner, ’diskurser’ i den nutida kulturteorins

språkbruk, främjas av den gemensamma utbildningsbakgrunden,

det intensiva kollegiala umgänget etc. Också den

yttre strukturens press på journalister att prestera mer på kortare

tid, att se till att mediet där man arbetar går bra ekonomiskt etc.

kan medverka till denna likriktning. Bilden av journalisterna som

allmänhetens företrädare eller med ett ”uppdrag” från folket eller

någon annan makt, är med denna utgångspunkt genomfalsk och

syftar till att dölja de privilegier och den maktposition gruppen

har skaffat sig. Bourdieus (1996) tes om att det journalistiska

fältet dominerar andra kulturproduktionsfält är representativ för

denna hållning. Bourdieu har en genomgående negativ eller kritisk

syftning: han både vill avslöja och förändra denna situation –

upphäva detta ”maktövertagande” (emprise, den franska termen

har en konnotation av förändring av maktpositioner). Synpunkter

som liknar Bourdieus har framförts i mediedebatten från olika

håll, inte minst av liberala skribenter som Olof Kleberg17 liksom

av statsvetaren Olof Petersson18 (verksam inom Studieförbundet

Näringsliv och Samhälle) och av den liberala kulturministern

under åren 1991-1994 Birgit Friggebo.

17 Västerbottens-Kuriren

18 Svenska Dagbladet

69

Tendensen att utpeka andra faror som allvarligare för mångfalden

än ägar- eller yttre maktkoncentration över företag och

produktion är här tydlig.

Professionaliseringen som styrka

Professionaliseringen utmålas åt andra sidan som räddningen när

den externa mångfalden, grundad i företagsstrukturen, kraftigt

förändras inom de traditionella mediesektorerna utan att ersättas

av andra mekanismer som säkrar mångfalden i åsiktsutrymmet:

journalisterna som profession och som grupp kommer då att

utgöra ett skydd mot externa påtryckare, politiker, ägare, etc.

Journalisten kan i kraft av sina traditioner, sin yrkesetik och sitt

kunnande betydligt lättare komma undan just otillbörliga påtryckningar

och fungera som talesman för läsare/lyssnare/tittare,

eller ’folket i gemen’, den ’lille mannen’ etc. Självständigheten

hos journalistkåren blir en lika viktig del av kulturproduktionen

som läkarkårens integritet inom vården, forskarnas inom vetenskapsproduktionen,

tjänstemännens inom förvaltningen, och

professionalismen blir lika viktig som ingenjörernas inom den

materiella produktionen….

När en monopolistisk ägare kräver lydnad och

underordning kan den självständige journalisten hänvisa till sin

professionalism. Skapandet av en kåranda, en ”journalism”, blir

tvärtemot belackarna ett skydd för yttrandefriheten, i sista hand

allmänhetens informationsfrihet. Det angrepp Bourdieu riktar

mot journalisterna, det ”journalistiska fältet” i Om televisionen, blir

missvisande, eftersom han inte uppfattar att de yttre tvångs70

mekanismerna (exempelvis av ekonomisk natur) motverkas, inte

förstärks, av kårens eller gruppens egen sammanhållning. Det är

naturligt att denna positiva hållning till journalisternas arbete

främst har sitt säte på utbildningsinstitutionerna och inom journalisternas

egna fackliga organ. Delvis uttrycks också denna hållning

av medieägarnas företrädare, och ledande personal inom

medieföretagen.

Andra krafter

De krafter som skapar mångfald i den andliga debatten (den

kulturella, politiska, ideologiska, filosofiska, vetenskapliga, religiösa

etc.) har knappast hemvist enbart i den dominerande (i de

flesta fall i Sverige högerinriktade eller liberala) dagspressen eller

den statliga radion och televisionen, knappast heller i den kommersiella

sektorn av radio och television. Internet ses som en

källa till mångfald i opinionsbildningen av många, men mot denna

optimism står insikten om att Internet just i sin extrema

mångfald och ogenomskådlighet knappast erbjuder ett offentligt

rum mer än den redan befintliga skogen av tidskrifter av alla

olika slag och politiska schatteringar. Alla dessa yttringar finns

förvisso tillgängliga för var och en som vill, kan och har råd att

skaffa sig dem, men detta är en helt annan sak, vilket berörts

71

ovan, än att verkligen ”ta plats i det offentliga rummet”.19 Det

sociala fältet, eller om man så vill ’marknaden’, har en struktur

eller en form som obarmhärtigt visar vilka krafter som dominerar

och vilka som inte har betydelse för politiskt beslutsfattande,

ekonomisk eller social dominans etc. Robert McChesney har (i

ETC-numret om mediekoncentration) uttryckt stark skepsis mot

tilltron till Internet.

I en diskussion om de mångfaldsskapande processerna

måste man också ta hänsyn till att vissa medieformer

kan tänkas ändra roll, i det politiska skeendet, i den ekonomiska

strukturen eller i samhällsstrukturen som helhet (diskursen).

Dagspressen är en kandidat för omvärdering i detta hänseende,

trots att i Sverige ännu långt efter det att dagspressens yttre

mångfald försvunnit i de flesta städer i Västerlandet en viss

mångfald i ägande och politisk kontroll ännu finns kvar på vissa

begränsade marknader. Från mångfaldssynpunkt är det inte givet

att det finns anledning att beklaga om dagspressens roll minskar i

den politiska debatten under de förutsättningar som kan skönjas

nu. De mångfaldsskapande processerna kommer sannolikt att

ske inom andra uttrycksformer och medier i framtiden, i den

mån överhuvud sådana processer kommer att göra sig gällande –

motsatsen kan förstås inte uteslutas.

Det innebär också att externa ingripanden i strukturen

för att återställa mångfalden i opinionsbildningen förmod-

19 En närbesläktad debatt förs av Dan Jönsson med utgångspunkt från reklamen,

graffitti och det offentliga rummet på DN:s kultursidor, den 23 januari

2002.

72

ligen måste våga ta sig andra vägar än att stödja produktion av

allmänna dagstidningar som bygger på prenumeration. Det politiska

priset för att verkligen gripa in mot de processer (främst

annonsfinansieringen av dagspressen) som är huvudskälet till

monopoliseringen av dagspressen är sannolikt för högt för samtliga

politiska partier. Inte heller en fortsatt utbyggnad av stödformer,

med övergivande av tanken att det handlar om olika

företag som skall stödjas 20 är i sikte.

Ett mer allmänt utbyggt tidskriftsstöd är en tänkbar

väg, liksom ett mer konsumtionsinriktat stöd snarare än ett

stöd till producenterna21. Skattebeläggning av annonsintäkter i

20 Den 18 januari 2002 informerar Gefle Dagblad och Arbetarbladet om att

de avser att bilda ett gemensamt bolag som samtidigt skall ge ut två olika tidningar

med olika partifärg, en modell som alltså redan prövats i Norrköping

och Umeå, och Stockholm (Schibsted). Därmed har tanken att presstödet

skall användas för att stödja sinsemellan oberoende tidningsföretag på allvar

övergivits av arbetarrörelsen. Man kan säga att den promemoria om samverkansstöd

som lämnades av det s k Mångfaldsrådet år 1997 därmed har fått

visst gensvar inom pressen själv. Presstödsnämnden har hittills inte underkänt

bidrag till några av de tidningar som ingår i de samarbetsprojekt vilka

inletts, trots att presstödets anda och mening självfallet var att ett redaktionellt

oberoende också skulle stödjas av ett ekonomiskt oberoende och att

presstödsmedlen inte skulle flyta in i företag som är synnerligen framgångsrika

just i kraft av sin dominerande position på den relevanta marknaden.

Presstödet har redan tidigare haft många drag av en ad-hoc- reglering, drag

som förstärks av denna utveckling. Det rimliga vore förstås att ändra pre

stödsförordningen till en förordning om stöd för samverkan. Eller att avskaffa

presstödet till de tidningar som ingår i sådant samarbete – vilket i praktiken

skulle betyda nedläggning på sikt , om inte några nya mer kraftfulla stödformer

införs.

21 Se delrapport 2000, avsnitt 6.2, för en diskussion av sådana stödformer.

73

högre grad är knappast sannolik som åtgärd, men skulle möjligen

kunna ändra på balansförhållandena.

Hittills har diskuterats mest offentliga åtgärder för

att stödja mångfald i innehållet i medierna. En klassisk offentlig

åtgärd för ingripande är självfallet ägande och kontroll av medierna.

Från den demokratiska statens sida kan man också utan

mer allvarliga problem inom vissa ramar helt enkelt föreskriva

om mångfald i innehållet i de viktiga aktuella hänseendena. Så

har i Europa skett sedan många decennier inom ramen för det

offentliga radio- och televisionssystemet.

Men därmed kommer man inte åt de processer

som själva skulle kunna generera en mångfald.

Vi har redan sett att ekonomiska relationer på en

marknad ingalunda alltid i dagens samhälle och ekonomi leder till

mångfald – marknaden i den ekonomiska struktur som vi lever i

driver snarare på koncentration av ägande och dessutom begränsade

genrer av innehåll samt en viss form av ’neutralisering’.

Marknaden tycks på medieområdet knappast ge utrymme för

’nischer’ i politisk eller ideologisk mening, trots att detta inte

heller borde kunna uteslutas. De nischer som finns på medieområdet

handlar snarare om olika typer av intressenischer, där livsstilar,

fritidssysslor, yrkes- och specialtidskrifter etc. kan ha också

kommersiell framgång. En dylik mångfald är dock knappast

mångfald i den politiskt relevanta mening som debatten handlar

om och som särlagstiftningen för medieföretagen syftar till att

74

skydda22. Det behöver förstås inte innebära att hela specialpressen

– t ex organisationspressen - skulle sakna intresse i politiskt

hänseende, tvärtom. Organisationspressen är normalt inte beroende

av marknaden för att överleva.

Just organisationspressen eller andra medier

knutna till organisationer, exempelvis hemsidor, närradio etc. är

utan tvivel en mångfaldsskapande kraft. Samtidigt är just denna

typ av medier ofta så snävt inriktad på internkommunikation att

den inte spelar någon större roll i den allmänna samhällsdebatten.

På medieområdet i begränsad mening spelar dock både den

fackliga rörelsens och arbetsgivarsidans tidningar en inte obetydlig

roll, inom Pressens Tidning och Journalisten förs en kontinuerlig

debatt om mediernas villkor.

Statligt ägande har redan berörts, men det finns

andra former av offentligt engagemang som i betydligt mindre

utsträckning tas upp i debatten. Både kommuner och landsting

har normalt informations- (och propaganda ! -)tidningar för den

egna kommunen. Ett sådant exempel diskuteras nedan. Kommunalt

ägande av medier förekommer dock knappast i Sverige

därutöver23. I flera länder är kommuner direkt förbjudna att äga

medier. Ingen tycks heller har föreslagit att EU skall äga egna

medier av traditionell karaktär, även om en omfattande informationsverksamhet

bedrivs av unionens organ. I delrapport 3 har

redan argumenterats för att frågan om offentligt ägande av andra

22 Jfr diskussionen om mångfaldsbegreppet, ’sovjetkriteriet’ etc. i delrapport

2000 sid 109.

23 I St Petersburg ges dock en daglig gratistidning ut av kommunen.

75

medier än några få bolag för radio och television ’i allmänhetens

tjänst’ inte bör tabubeläggas på samma sätt som tidigare, då

marknaden för pressen tycktes garantera en någorlunda allsidig

opinionsbildning.

Det ’civila samhället’ som ägare har berörts, organisationer,

icke-vinstdrivande företag och stiftelser, etc. Sannolikt

skulle denna sektor kunna byggas ut väsentligt, när det gäller

vissa medieformer – precis som de tryckta medierna i historisk

belysning knappast kunde produceras enbart inom vinstdrivande

verksamheter. Offentligt stöd skulle kunna ges i högre utsträckning

till icke-vinst-inriktad medieverksamhet förankrad i olika

sociala grupper, men i huvudsak skulle en civil sektor av medieverksamhet

behöva drivas på marknadens villkor för att oberoendet

skulle kunna säkras. Enstaka försök att driva kooperativ

verksamhet inom medierna förekommer, liksom blandformer.

En betydligt större ansträngning för att underlätta företagsamhet

av denna typ skulle sannolikt kunna göras när det gäller lagstiftning,

beskattning etc. Sverige saknar idag en företagsform eller

associationsform som passar för kulturproduktionens villkor,

vilket också framhållits av riksdagen vid en genomgång av den

senaste stiftelselagen och dess tillämpningar på kulturinstitutionerna.

De ovan nämnda exemplen illustrerar att några

entydiga standardrecept på ’mångfaldsskapande processer’ knappast

kan erbjudas – man skulle i så fall ha löst de problem som

diskuteras inom mediepolitiken för länge sedan. I stället är det ett

flertal helt olika och delvis oförutsägbara faktorer som visat sig

ha en monopolbrytande kraft.

76

Det som oftast tas fram i detta sammanhang är

de nya instrument som tillkomsten av Internet innebär. Nätet

medger att vid sidan av etablerade medieföretags kompletterande

utgivning starta olika typer av nyhets- och debattfora eller webbsidor.

Redan finns ett oöverskådligt antal hemsidor som teoretiskt

fyller en funktion som informations- och nyhetsmedier.

Samtidigt är det ett fåtal av dessa som verkligen når en omfattande

publik, även om en del av dem kan ha betydelse för spridning

av information som når större mängder av människor på

indirekt väg. Ett exempel som nämnts under senare tid (Media i

fokus nr 2 2001) är den vänsterradikala nyhetssajten Yelah. Attac-

rörelsen bygger i stor utsträckning på att kontakter och information

förmedlas genom Internet. Tillkomsten av Internet

medför nya möjligheter men har ibland också överskattats som

verksamt informationsforum för en bredare allmänhet. Till skeptikerna

hör som nämnts Robert McChesney.

Också enskilda kapitalisters djärvhet och brist på

respekt för branschtraditioner, exempelvis Jan Stenbecks inbrytningar

inom TV och framför allt dagspressen, med Metro, utgör

goda exempel på hur en uppslagsrik affärsman kan spela en viktig

roll. Metro utgör knappast ett alternativ till traditionella opinionsbildande

stora dagstidningar, men samtidigt konkurrerar tidningen

om sådana läsare, inte minst i storstäderna, som alltmer

avlägsnat sig från den svenska traditionen att prenumerera på

morgontidningar. Det hindrar inte att Metro för de flesta läsare i

huvudsak är ett kompletterande organ till de prenumererade

morgontidningarna, i den meningen att de flesta som läser Metro

också håller sig med en prenumererad morgontidning. Tidningen

77

har redan etablerats på ett tjugotal platser i världen och därmed

lanserat ett nytt koncept för en helt annonsfinansierad tidning.

Annonsfinansieringen – som ju är en extrem ’kommersialisering’

av en tidning – verkar här rakt motsatt riktning mot lösnummerfinansieringen,

i innehållslig bemärkelse. Metro har anslagit en

relativt strikt och politiskt tämligen folklig ton, snarare till vänster

än höger om de etablerade prenumererade svenska morgontidningarna

i de städer där tidningen ges ut. Eftersom tidningen

huvudsakligen bygger på nyhetsmaterial från TT eller andra nyhetsbyråer

är den sedvanliga av ägarna bestämda politiska högerinriktningen

heller knappast självklar. Denna situation kan dock

ändras: i och med att de stora tidningsägarna också stärkt sitt

grepp över TT kan den svenska Metroutgivningen komma att

möta betydligt hårdare villkor från nyhetsbyrån, precis som tidigare

Stockholms tidningsföretag lyckades utesluta Metros veckoslutsupplaga

från distributionssystemet till hushållen, delvis med

bistånd av en regeländring genomförd av statsmakterna.

De försök som görs att på ideologisk eller traditionell

bas starta nya morgontidningar har hittills inte varit framgångsrika

– Dagens Politik fick ett kort liv, Stockholms Fria Tidning

har bara börjat sin tillvaro och precis sluppit innanför presstödssystemet,

samtidigt som den i sin politiska framtoning ligger så

nära en redan existerande fådagarstidning Arbetaren att den rimligtvis

i första hand konkurrerar just med denna tidning, snarare

än med de stora flerdagarstidningarna i Stockholm.

Situationen kan i och för sig komma att ändras

också här, exempelvis om distribution av press kommer att förbilligas

radikalt genom att någon form av Internetupplaga verkli78

gen slår igenom. Andra arrangemang, som också dessa gynnas av

Internets uppkomst, kan bryta upp de fasta banden mellan anställda

journalister och tidningar eller andra medier, helt enkelt

därför att medieproducenter i olika led av produktionen börjar

sälja sina alster till flera konkurrerande uppköpare. I dag är situationen

snarare präglad av att innehållsproducenterna är bundna

till uppköpare, i praktiken arbetsgivare eller uppdragsgivare på

frilansbasis.

Upplösning av genregränser, exempelvis när

journalister också används för produktion av reklam eller olika

former av informationsarbete (som ’Journalistgruppen’ i Stockholm)

i myndigheters tjänst24, kan också medverka till att bryta

stelnade mönster inom mediestrukturen.

Idag finns dock, sammantaget, relativt få tecken

till att de stora företagsgruppernas dominans minskar över innehållsproduktionen.

5 Mångfaldens former

Till den begreppsliga förvirringen i nästan alla diskussioner om

mångfald (variation, pluralism, olikhet) i mediernas innehåll hör

svårigheten att avgränsa det område eller det avseende som skall

24 Gruppen producerade en ’informationstidning’ som gavs ut i septe mber

2000 av Stockholms borgerliga politiska kommunledning kring fördelarna

och goda erfarenheter av privatisering av olika kommunala verksamheter,

exempelvis skolan.

79

mätas eller räknas. Hur ser mångfalden ut i olika avseenden?

Politisk, ideologisk, kulturell, geografisk, etnisk, klassmässig,

social, genusmässig, sexuell etc. I vetenskapliga sammanhang är

mångfaldsdiskussionen särskilt livlig inom etnicitetsdebatten.

En diskussion om mångfaldens begreppsbildningar

har förts i delrapport 2000. I rapporterna från Mediestrukturprojektet

har i huvudsak den avgränsning använts som

Europarådets mediekoncentrationskommittéer använt sig av25.

Mångfalden handlar där om innehållet i medieprodukterna, inte

om den ’yttre’ mångfalden i mediestrukturen, exempelvis antalet

företag, ägare eller producenter, redaktionella enheter etc. Om en

(t.ex. statlig) monopolkanal producerar ett stort antal olika program

som skiljer sig sinsemellan när det gäller politiska hållningar,

värden, synpunkter etc. bedöms mångfalden som större än

om ett mycket stort antal kanaler, som sinsemellan konkurrerar

om annonsintäkter, producerar program enligt likartade mallar,

och med relativt oförargliga politiska, ideologiska etc. hållningar.

Debatten om dessa frågor har pågått länge – ett

huvudobjekt för debatten under senare år är de offentliga radiooch

TV-företagens ställning i Europa och deras finansiering samt

konkurrensen med privata företag efter upplösningen av monopolen.

Först en mer ingående undersökning av programinnehållet

kan bekräfta eller upphäva argumentens giltighet i detta avseende.

Hittills har dock undersökningar av mångfalden mer handlat

om hur olika genrer tillgodoses eller förekommer i olika typer

av produkter snarare än vilka åsikter eller hur många olika åsikter

25 Se ’Vad är mediekoncentration?’ sid. 12 för en sådan definition.

80

som förs fram. Av särskilt intresse skulle vara en undersökning

av medier där åsiktsmångfalden särskilt framhållits, med breddningen

efter nedläggningen av en konkurrent (exempelvis inom

tidningsvärlden nedläggningen av tidningen Arbetet26) som argument.

Att mäta eller registrera åsikter eller hållningar är ett

avsevärt mer invecklat arbete än att konstatera exempelvis fördelning

av programtid eller spaltutrymme för olika genrer. Ett

arbete av denna typ handlar om att föreslå ett slags karta eller

topologi för åsikter, att sammanfoga dem till ett mönster, mäta

åsiktsavstånd etc.

Sådana undersökningar bör inte begränsas till de

normalt som opinionsbildande betecknade inslagen i medieprodukterna.

Av betydligt större intresse är sannolikt nyhetsförmedlingen

och kommenterande material, krönikor, underhållning,

etc. Man kan fråga sig hur de så ofta inom journalistprofessionen

diskuterade ledarsidorna förhåller sig till nyhetsmaterialet när det

gäller politisk påverkan. Är det inte snarare inrikessidorna,

vinklar, ämnesval, etc. som spelar en roll i den politiska debatten?

En del studier görs kring vilka förutsättningar och typer av synsätt

som tas som självklara, vilken rollfördelning, avgränsning

etc. som behärskar olika typer av medieformat (Christian Svensson,

2001). En annan fråga som kan ställas är hur det som kallas

för ’kvalitet’ i medierna påverkar mångfalden – en agitatorisk

men kanske mindre välformulerad och väldokumenterad nyhetsförmedling

(en ’dålig’ journalistik) kan kanske vara till fördel för

26 En undersökning av tidningssituationen i Malmö efter Arbetets nedläggning

har just publicerats. Bergström 2002.

81

mångfald i det här aktuella avseendet mer än en resursstark och

dominerande medieprodukts mer finslipade bidrag? Kan man

överhuvud belägga om ’bättre’ medier skiljer sig från ’sämre’

härvidlag? Se diskussionen om detta nedan.

6 Mångfaldens problem

Flermedieägandet och mångfalden

Utvecklingen mot förvandling av några av de större traditionella

medieföretagen till mediekonglomerat med intressen i flera olika

typer av medier och dessutom ofta med förankring i mer allmänna

industri- eller företagarintressen är tämligen allmän i västvärlden,

främst efter ca 1980. En ’tio-i-topp-lista’ över världens

stora mediekonglomerat (Se MedieSverige för siffermaterial)

innehåller det amerikanska konglomeratet America-On-Line-

Time-Warner, med rötter både i Internet, förlags- och filmbranscherna,

men också de stora amerikanska TV-nätverken, franskamerikanska

Vivendi-Universal (med förankring i nyhetsbyråer,

vattenverksindustrin, filmindustrin, satellit-TV etc.), tyska Bertelsmann

med rötter i förlagsvärlden, men med omfattande TVintressen

(RTL-Luxemburg), skivutgivning etc. Mest omtalat är

kanske Rupert Murdochs News International med stora tidningsintressen,

television, etc. Alltfler av de globalt sett mindre företa82

gen, som den svenska Bonniergruppen, eller Jan Stenbecks Modern

Times Group, går ut på en internationell marknad.

Som diskuterats i det föregående är det skydd

som lagstiftningen hittills lämnat för medieföretagen grundat på

en nationell verksamhet i konkurrens. Frågan uppstår därmed om

samma typ av skydd skall gälla också för dessa nya företagsgrupper

som tidigare för enskilda mindre företag. En världsomfattande

eller internationell företagsgrupp har uppenbart inte samma

position i den politiska debatten som de äldre företag som verkat

i de oftast nationella ’offentliga rummen’.

Särskilt gäller detta om företagen ifråga inte har

samordnade intressen av publicistisk natur, utan exempelvis

under sitt tak har medier med helt olika politiska tendenser, medier

som inte tar ställning alls eller medieverksamhet som ett

biintresse. Skälet till att medieföretagen skyddas särskilt är normalt

att de anses ha en särskild roll i den samhälleliga kommunikationen

genom att ledas av en särskild publicistisk idé (exempelvis

knuten till en politisk hållning eller ideologi). Om man inte

längre har denna sammanhållna inriktning kommer frågan om

det särskilda skyddet för dessa företag att få en annan innebörd. I

Sverige har exempelvis Bonniers idag fortfarande uttalat att man

strävar efter att driva medier med en ”liberal” inriktning, medan

Schibsted uppenbarligen driver medier med helt olika inriktning

här i landet (och i Norge).

83

Bräckligheten i den inre mångfalden

Den inre mångfalden i mediernas innehåll är knuten till strukturen

i det enskilda medieföretaget. Den blir därmed beroende av

en rad faktorer och förändringar inom detta företag till exempel

redaktionellt eller affärsmässigt ansvariga, ett ägarskifte, ett generationsskifte,

en marknadsförändring eller andra affärsmässiga

hänsyn, som driften av tryckeri, distribution etc., eller en strukturförändring

av teknisk art (Internet). Avgörande är i sista hand

också enskilda personer som deltar i produktionen, inom de

olika sociala och kulturella nätverk som dessa befinner sig i, traditioner,

utbildning, men också personligt mod, integritet, talang,

hållningar etc. De marknadsledande medierna i Sverige har, som

diskuterats ovan, under senare år ofta uttalat en vilja att ’bredda

sig’, ibland som om det vore ett moraliskt krav, ibland som om

det vore en marknadsmässigt grundad oundviklig konsekvens av

en utveckling, där koncentrationen är huvudinslaget.

Som i andra sammanhang bör den inre differentieringen

eller ’breddningen’ – ett mycket flytande begrepp - inom

ett medie- eller kulturföretag ställas mot en yttre differentiering,

dvs. i praktiken ett flertal företag eller organisationer/

institutioner som var för sig erbjuder produkter som är olika

för köparna eller brukarna. I mediesammanhang handlar diskussionen

främst om att olika tendenser och grupper får utrymme

att driva sina helt egna, om än ibland ”smala”, frågor eller linjer.

Frågan om en produktinnehållsmångfald sammanfaller därmed

delvis (se diskussionen nedan) med frågan om producentmångfald,

dvs. hur olika grupper, personer eller intressen kan produ84

cera och distribuera innehåll, som uttrycker deras respektive

hållningar, beskrivningar, intressen etc. Uppenbarligen är det så

att om det finns mycket få personer eller grupper som driver ett

visst intresse man knappast kan hävda att produktinnehållet som

helhet bör ’återspegla’ också dessa intressen. Samtidigt hävdas

ibland också (se avsnitt 11 nedan) att ’saken själv’ måste få ett

rimligt utrymme, även om enbart ett fåtal har insikt om hur ’saken

själv egentligen’ förhåller sig.

Här bryts två principer. Den ena hävdar att avvikande

åsikter, hållningar, beskrivningar etc. är ett värde i sig,

därför att de främjar allmän eftertanke och upplysning och därmed

driver fram kloka beslut. Den andra hävdar att man inte

rimligtvis kan ge utrymme åt alltför avvikande hållningar, utan att

majoritetshållningar måste få företräde också i den intellektuella

och kulturella produktionen. Den första ståndpunkten knyts ofta

till behovet av förnyelse, kreativitet etc., den andra till behovet av

kontinuitet, stabilitet, ordning, system och fasta former för ett

fungerande demokratiskt samhälle.

Problemen uppstår när den ekonomiska utvecklingen

inte ’håller jämna steg’ med den intellektuella eller kulturella.

Ekonomiska förhållanden driver ibland fram en utveckling

som, långt innan åsikter, intellektuella eller moraliska hållningar

blivit extrema minoritetshållningar, reducerat de olika uttrycksfora

som finns, eller öppnat nya fora som inte har tillnärmelsevis

samma ställning (’genomslagskraft’ för att använda en populär

militär-ballistisk metafor) på det kulturella fältet som de tidigare.

Ekonomiska förhållanden kan leda till en form av ’kontinentalförskjutning’

vilken inte kan undgå att påverka det kulturella

85

fältet. Med den ’idealistiska’ hållning som hävdats här är dessa

problem emellertid inte nödvändigtvis sekundära i förhållande till

en ’materiell’ utveckling utan tvärtom primära påverkansfaktorer.

Det innebär att förändringarna i kulturproduktionen i sin tur

påverkar ekonomiska faktorer på ett avgörande sätt.

Folk/bildningstanken?

Äldre tiders massmediedebatt handlade ofta om begreppet ”upplysning”,

alltjämt ett centralt begrepp i den svenska grundlagens

texter. Att förmedla kunskap eller att upplysa dem som inte redan

vet var en självklar uppgift för tidningar, böcker etc. i både

lagstiftares och publicisters uppfattning. Begreppet har emellertid

blivit ovanligt som ämnesord i dagligt tal, ordet refererar snarare

till enstaka exempel på upplysningar eller till den historiska period

i idéutvecklingen i Västerlandet som kallas för upplysningstiden,

och som kanske i viss mån kan anses avslutad med franska

revolutionen eller med Immanuel Kants död (1804). Ordet kan

t.o.m ha fått en lite ringaktande innebörd precis som dess motsvarighet

”bildning” ibland knyts till en smula högdragen och

elitistisk hållning.

I mediesammanhang har begreppet upplysning eller

(folk)bildning spelat en stor roll i argumentationen för det

statliga radio- och TV-monopolet.

Också här kan man se två olika hållningar i debatten.

Å ena sidan uttrycker en stor del av pressens ledande

talesmän, liksom den statliga regleringen av radio och

86

television, alltjämt tydligt ambitionen att spela en roll i ett folkbildande

sammanhang. Dagens Nyheters chefredaktör har exempelvis

upprepade gånger uttalat som ett argument för just

dagspressens (de prenumererade morgontidningarnas) särskilda

betydelse att det tryckta ordet förmår upplysa och kan fördjupa

en debatt, mer än bilder och ljud (television och radio). Andra

debattörer kan hävda den motsatta ståndpunkten, nämligen att

både radio och television har helt andra möjligheter att nå människor

än det tryckta ordet, bl.a. just genom att komma närmare

på ett känslomässigt och sinnligt plan. Man kan också här se ett

slags argument utifrån ett bildningsresonemang: den ”tysta”

kunskapen eller den mer intuitiva insikten eller klokheten är

överlägsen den bokstavsbundna skriftbildningen27. En allmän

syn på mediernas, lite paradoxala, roll i detta sammanhang har

diskuterats i delrapporterna från Mediestrukturprojektet.

En motsatt hållning kan ägare eller ”kontrollörer”

(med EU-termen från ’grönboken’ 1992) av de mer populärkulturella

medierna anses företräda. Lösnummersålda tabloidtidningar,

underhållningsmedier m.fl. brukar snarare hävda att initiativet

och drivkrafterna till medieproduktionens innehåll kommer

från mottagarna, konsumenterna av medier. Mediemagnaten

Rupert Murdoch talar sålunda ofta om att han ger de nyheter till

folk som de vill ha - vilket i första hand rimligen måste avse kategorier

eller genrer av nyheter. (Man kan inte rimligtvis vänta sig

27 Även detta är en tradition som har liberala förebilder – exempelvis i dansken

Grundtvigs betonande av det ”levande ordet” och dess centrala roll i

folkhögskolans informella bildningsväsende.

87

att köparna av tidningar skall bestämma enskilda nyhetsinslag en

bestämd dag, även om vissa nyheter uppenbart tillverkas i direkt

kontakt med populära önskemål - Robinson ”följs upp” etc.) .

Folkbildningsidealet kan ibland paras ihop med

tanken (se ovan) om journalisterna och medierna som innehavare

av ett uppdrag. En särskild variant av denna hållning har dessutom

kommit att bli ett argument till förmån för en mer koncentrerad

mediestruktur. Man har helt enkelt tagit fasta på (som den

norske liberale historikern Hans Fredrik Dahl28) att starkare medieföretag

(låt vara monopol) också har bättre resurser att sätta

in på nyhetsbevakning etc. Uppenbarligen kan ett bildningsideal

passa väl in i denna syn. Det är sannolikt ingen tillfällighet att

liknande tankegångar oftast förs fram av ledande personer inom

dominerande medieorgan. Mediekoncentrationen i yttre mening

blir då ett tillfälle till kvalitetshöjning för de medier som erövrar

dominans eller monopol på sin marknad. Dahl menar dessutom

att de upplysningsideal och kvalitetsnormer som funnits inom de

statliga eller offentliga radio- och televisionskanalerna i hög grad

varit vägledande för denna kvalitetsutveckling i pressen: man kan

närmast se en framväxt av också tidningar (liksom radio och TV)

”i allmänhetens tjänst” – en syn som väl svarar mot uppfattningen

om journalister som ”uppdragstagare”. Att antalet ägare

minskar är i detta perspektiv knappast beklagansvärt.

Frågan är dock, mot bakgrund av den uppmärksamhet

som här riktas mot begreppet mångfald som en friståen-

28 Vid ett seminarium i januari 1996 på Voksenåsen i Oslo. Likande synpunkter

förs fram av Mats Svegfors, se nedan i avsnitt 10.

88

de egenskap, skild från kvalitet, en annan. Att vissa medier har

blivit bättre när det gäller källkontroll, språkbehandling, formell

skicklighet, kanske också ”värdighet”, behöver således inte betyda

en vinst från den speciella mångfaldsaspekten – som alltså då

måste skiljas från kvaliteten hos enskilda medieprodukter eller

medier. Mångfald i denna senare aspekt (politisk, ideologisk etc.)

gäller i första hand en hel marknad (region, kulturellt område,

nation, politisk enhet), inte en enskild produkt.

Ett resonemang som, när det gäller förhållandet

mellan resurser och företagskoncentration, påminner om Dahls,

förs ofta, fast i striktare ekonomiska termer, inom Europeiska

unionen när det gäller den europeiska film- och TVunderhållningsprogrambranschen.

Eftersom branschen är mycket

splittrad företagsmässigt och administrativt har den mycket

svårt att konkurrera med den mycket starkare och mer koncentrerade

amerikanska industrin: tusentals europeiska filmproducenter

har ingen chans på en världsmarknad mot kanske halvdussinet

mycket stora amerikanska företag i branschen. I detta sammanhang

brukar dock sällan kvalitetsargumentet föras fram,

snarare har försvaret för den europeiska strukturen handlat om

att man trots allt producerar mer konstnärligt och kvalitetsmässigt

högtstående filmer, även om man inte lyckas göra dem till

marknadsdominanter. Förhållandet mellan resurser och kvalitet

ses alltså nästan som det motsatta mot Dahls resonemang.

89

De internationella aspekterna

Globaliseringen som en viktig aspekt av medieproduktionen eller

kulturproduktionen som helhet (se ovan s.19 och delrapport

1999 inom Mediestrukturprojektet) kan analyseras på en mängd

olika sätt, historiskt (Robertson, 1992), ekonomiskt och mer

allmänpolitiskt (Martin-Schumann, 1997). Idag har vi också en

allmän internationellt spridd ’anti-globaliseringsrörelse’, med

Attac-rörelsen och delvis den franska tidningen Le Monde Diplomatique

som främsta forum.

Sedan de tyska Spiegel-journalisterna Martin och

Schumann 1997 lade fram sin bok om ’globaliseringsfällan’ har

den allmänna debatten varit livlig. Inom den västeuropeiska ekonomiska

och politiska diskussionen har två aspekter dominerat.

Dels har en allmän fruktan för hela det fenomen

som kallas för globalisering ventilerats, en fruktan kanske framför

allt inför en demontering av den demokratiska nationalstatens

makt och kompetens inför nya globala aktörer, främst de

olika transnationella företagen, numera kanske mest inom finanssektorn.

Denna fruktan har ibland (som hos den tidigare tyske

socialdemokratiske ledaren Lafontaine) bemötts med en entusiastisk

plädering för att den europeiska integrationen skulle ges en

viktig roll för att på ett demokratiskt plan möta de tendenser till

minskad demokratisk makt från nationalstaternas sida. EU har i

allt högre grad kommit att betrakta sig som ett slags alternativ till

USA på det internationella ekonomiska området, genom införande

av den gemensamma valutan från årsskiftet 2002, men

90

också genom att försöka på olika andra sätt stärka den ”europeiska”

konkurrensförmågan gentemot USA.

Lafontaines hållning har en tydlig likhet med positioner

som intagits av Jürgen Habermas (1998b), med en mer

utförlig teoretisk motivering. En stor del av den västeuropeiska

vänstern, dock inte den svenska, har intagit denna hållning.

Mer specifikt har också globaliseringsdiskussionen

lett till att konkurrensen mellan EU och USA, inte

minst inom kulturproduktionsområdet, (”det kulturella undantaget”

och närbesläktade diskussioner inom de internationella investeringarnas

område) blivit tydligare. Vi har redan tidigare

berört situationen inom filmområdet, en paradoxal situation just

när det gäller mångfald i innehållet (politiskt, kulturellt, ideologiskt

etc.) i förhållande till den yttre produktionsstrukturen. En

liknande situation råder över större delen av mediefältet.

Om den amerikanska produktionsapparaten skall

kunna möta en någorlunda stark konkurrens från EU-ländernas

(”Europas”) industri, har man allmänt hävdat att en koncentration

måste ske av verksamheten också där. En koncentration på

europeisk nivå innebär självfallet att en lång rad företag som

hittills verkat i mindre skala inom en nationell ram i första hand

– dit hör det absoluta flertalet av kulturproduktionens företag –

slås ut eller slås samman med större företag. Den ’europeiska

konkurrenskraften’ blir då ett kraftfullt argument för att främja

företags- och marknadskoncentration, och ansträngningar att

upprätthålla en mångfald i strukturellt hänseende (en yttre mångfald

i produktionsstrukturen) blir hinder för den ”europeiska”

konkurrenskraften.

91

Precis samma argument har emellertid förts fram

på nationell nivå inför den europeiska integrationen – för Sveriges

del i och med inträdet i EU. En stark nationell konkurrenskraft

kräver förstås starka företag, starka ägare, vilket normalt ansetts

betyda också stora, och kanske av nationell konkurrens ostörda,

företag. T.o.m på kommunal nivå kan man höra liknande argumentation.

Många nationella regeringar och debattörer inom

nationer har blivit oroade av att företag, just genom att de hindrats

expandera inom statens gränser, sökt sig utomlands – i den

norska debatten har exempelvis Schibsted anförts som exempel

på en skadlig begränsning av expansionsmöjligheterna inom en

nationell ram. (Høyer, 1999). Denna hållning ligger också bakom

beslutet (bl a inspirerat av den förre tyske förbundskanslern

Kohl) att skrinlägga planerna på en gemensam europeisk lagstiftning

om reglering av medieägandet med vissa inslag för att motverka

maktkoncentration inom medierna.

EU-regeringarna har alltså i stort sett samma

problem på hemmaplan som på unionsnivå, man säger sig vilja

främja mångfald inom mediesektorn, både i yttre, strukturell, och

i inre eller innehållsmässig mening (för termernas användning jfr.

tidigare diskussion i Delrapport 3). Samtidigt är man beroende av

att den ekonomiska stabiliteten och företagens expansion inte

äventyras, och är känslig för alla påtryckningar från företagsägarnas

sida som handlar om att flytta verksamhet eller kapital till

andra länder. Adam Smiths varningar för att låta handel och

tillverkning få en avgörande kontroll över reglering av den ekonomiska

verksamheten har nämnts – de har fått förnyad aktuali92

tet, inte minst för kulturindustrin och den lagstiftning som reglerar

denna. De speciella svenska undantagsreglerna från konkurrenslagstiftningen

för en del av medierna kan vara ett gott exempel

på detta.

Inom EU-ramen kan frågan ställas om vad man

på EU-nivå egentligen vill värna. Är det ”europeisk” konkurrenskraft

t.ex. genom stora transnationella europeiska bolag (exempel

kan vara Shell, Unilever, Astra-Zeneca, ABB29)? Är det

europeiska andelar inom globala företag som är viktiga att skydda

(Murdochs brittiska medier, den europeiska delen av Vivendi-

Universal, Bertelsmann?). Eller är det nationell konkurrens inom

EU-ramen (snarare än på nationsnivå) dvs. en större konkurrens

på den inre marknaden, där fortfarande skyddstullar kan inrättas

mot länder utanför EU, inklusive USA? Är det de små företagen

mot de stora, är det konkurrens (’stark’ mellan ett fåtal stora

företag, ’svag’ mellan många små?) inom medierna? Eftersom

EU dessutom saknar lagstiftningskompetens på det centrala

kulturpolitiska området, där endast ett mer allmänt samarbete

reglerats, blir situationen ytterligare komplicerad. Detta trots att

EU på medieområdet har ansetts ha lagstiftningskompetens –

medie- och kulturområdena skiljer sig åt härvidlag. Frågan är,

sammanfattningsvis, om EU överhuvud kan spela någon roll i

detta sammanhang och om inte de förhoppningar som riktas

mot unionen är överdrivna.

29 som bara är ”europeiskt” till hälften eftersom Schweiz inte tillhör EU

93

Mediernas ”kärnområden”

De flesta använder tidningar och andra medier inte bara för att

informera sig – för upplysning eller ”bildning” - utan för en lång

rad andra syften. Det kan handla om alltifrån att skaffa sig material

till beskärmelse, skvaller, underhållning, att läsa om kändisar

och politikers bostadsaffärer, till forskning, uppbyggelse och

politiskt användbar kunskap.

Mediepolitiken urskiljs för närvarande i Sverige i

statsbudgeten som ett särskilt ”politikområde”. Detta synsätt

skiljer sig både från en del tendenser inom det politiska utredningsväsendet

liksom från nyare tendenser inom forskningen på

området, inklusive Mediestrukturprojektet. Där betraktas mediepolitiken

snarare som en del av politiken för kulturproduktionen,

alltså som kulturpolitik i vid mening. Renodlingen av mediepolitiken

som ett eget område, ja t o m som en särskild samhällssektor,

aktualiserar däremot på ett tydligt sätt frågan om behovet att

urskilja ”kärnområden” för det som skall skyddas genom olika

politiska aktionsmetoder.

Grundlagarnas syfte inom medieområdet är tämligen

klart: det handlar om att medborgarnas yttrande- och informationsfrihet

skall skyddas – en frihet som i Sverige och

andra demokratiska stater sist och slutligen handlar om att upprätthålla

folkstyret. Inom medieområdet råder dock en tydlig

skillnad mellan olika typer av innehåll. Reklamen undantas:

grundlagarna ger inte samma skydd för kommersiell information

som för annan information. Detta blir en svårare fråga när gen94

rerna tenderar att överlappa: infotainment, kommersiell information

i nyheter (textreklam, produktplacering, PR, sponsring etc.)

har allt mer kommit att prägla medierna. Samtidigt används medierna

för nya syften, där exempelvis mer lekfulla ändamål spelar

allt större roll – televisionens alla dokusåpor, och olika typer av

lekar är ett exempel. Bruket av Internet för direkta (on-line) spel

och numera även konstnärligt skapande kan vara ett annat. Produkten

skapas i själva samspelet i masskommunikationen, sprids

inte via ett medium. Process och produkt smälter samman på ett

nytt sätt liksom konsumtion och produktion – precis som i tidigare

kulturutövning (t ex amatörmusicerande) själva produktionen

av verket (framförandet) är den huvudsakliga beståndsdelen

av konsumtionen30. Sådan medieanvändning för en lång rad

syften är förstås fullt legitim. Men alla syften berör knappast det

politiska området, eller det som det offentliga påverkar/bör påverka,

eller specifikt det som grundlagarna har stiftats för att

skydda eller främja. Dessa mediernas ”kärnområden” är också de

områden där ”innehållsproduktionen” och mångfalden i denna

blir central. Samtidigt är också dessa kärnområden en allt mindre

del av den verksamhet som medieföretagen bedriver. Detta medför

en principiellt ny roll för den offentliga regleringen och överhuvud

för det politiska agerandet kring medierna.

Uppgiftsinsamlande, dvs. information i en viss

bemärkelse, har genom de nya medierna, dvs. genom digitaliseringen

och framför allt genom den allmänna tillgänglighet till

information som inträffat genom tillkomsten av Internet blivit

30 Svante Beckman (2001)

95

mycket lättare. Hos ICA finns uppgifter om hur kunderna använder

sitt ICA-kort, i princip är varje inköp bokfört (”han köpte

minsann två flak öl varenda dag”). Visserligen fanns i teorin

sådana uppgifter tillgängliga även när specerihandlaren skrev

månadsräkning till sina fasta kunder, men tillgängligheten är

förstås radikalt annorlunda. Därmed är också möjligheten att

handla med uppgifter oerhört mycket större. Det som ofta kallas

för ’synergieffekter’ inom medieföretagen bygger på denna möjlighet

att flytta uppgifter, lagra, bearbeta och återanvända närmast

i det oändliga. Det innebär också en ganska radikalt ny

öppning för en rad olika nya typer av medieföretag, insamlande,

bearbetande, förmedlande företag, liksom också olika typer av

rättigheter knutna till dessa nya ’mellanhänder’. Processerna för

informationsinhämtning och kommunikation har helt enkelt

splittrats upp precis som alla andra industriella processer. Nya

affärsmöjligheter öppnar sig nästan varje dag och samtidigt nya

möjligheter att skaffa sig upplysningar, lagra dem och utnyttja

dem för olika ändamål. Idag säljer även staten data till företag

som vill marknadsföra sig.

Nya specialiseringar blir möjliga både inom traditionella

och inom direkt Internetbaserade medier. I Tyskland

finns ett ”Magazin Silvia” som enbart skriver om den svenska

drottningen. En lång rad av olika extremt specialiserade tidskrifter

av liknande slag har tillkommit, delvis i takt med att de mer

allmänna dagstidningarna blivit färre. Samtidigt har Internet också

givit utrymme åt en hel del direkt allmäninriktade nyhetstjänster

– en del med tydlig placering inom ”mediernas kärnområde”.

En sådan tjänst har nämnts är tillkomsten av politiskt orientera96

de nyhetssajter (Media i Fokus nr 3/2001). Dessa produkter är

tillgängliga för alla men har förstås ett särskilt värde för journalister

som vill komma åt information vilken inte annars är tillgänglig.

Den nya strukturen medför alltså ett principiellt

problem för lagstiftningen, både genom sin specialisering och sin

allmänna expansion av utbudet av olika slag. Specialiseringen

medför att den tidigare relativt enhetliga publik som varje medieprodukt

kunde förvänta sig inte finns – i negativ mening används

ofta termen ’fragmentisering’, som om man måste beklaga

att inte samtliga medborgare i ett land eller inom en region samtidigt

tar del av samma medium. Detta är ytterligare en fråga för

hur man skall se på skyddsvärdet för de olika nya specialiserade

medierna.

Den svenska grundlagen gör som nämnts en radikal

skillnad mellan medieinnehåll som har ett kommersiellt

syfte i första hand och annat innehåll. Priviligierandet av vissa

sorters användning av medier är således inbyggt i grundlagens

resonemang: främst handlar det om medborgarnas rätt och praktiska

möjlighet att inhämta upplysningar, sprida information och

utbyta åsikter. Det handlar i avsevärt mindre grad om att sprida

underhållning, främja livsstilar etc. Den underliggande förutsättningen

är förstås att vissa sorters innehåll, också utanför det

kommersiella området, är mer skyddsvärda än andra och att

exempelvis mångfald inom det politiska området är betydligt

viktigare än mångfald när det gäller underhållning, olika typer av

yrkesinformation etc.

97

En aspekt som berörts ovan och som komplicerar

bilden är interaktionen mellan medieanvändaren och innehållsproducenten.

En hel del medieinnehåll är ju sådant som

kommer till i samspel mellan användare och leverantörer, på

olika nivåer i medieförädlingskedjan, det handlas med koncept,

ramar etc. likaväl som med konkreta produkter i form av program

eller tidningar etc. En statlig utredning (SOU 2001:28) har

lämnat förslag till ändringar i yttrandefrihetsgrundlagen och

tryckfrihetsförordningen för att anpassa lagstiftningen till den

nya medieteknologin. En proposition (2001/02:70) lämnades till

riksdagen den 6 december 2001, och riksdagen har antagit de nya

reglerna. Där föreslås att en viss utvidgning av grundlagsreglerna

om offentlighet, källskydd etc. skall göras så att också utgivning

på Internet skall kunna skyddas, under förutsättning av att det

finns en ansvarig utgivare. Några mer omfattande förändringar är

det knappast fråga om – vilket bl.a. beror på svårigheterna att

ange vem som är ansvarig för ett visst innehåll på nätet.

Medierna påverkar den politiska dagordningen

genom en lång rad faktorer, inte bara (kanske allra minst!) genom

ledare, utan i lika hög grad genom debatt- och kommentarmaterial

och nyhetsförmedling, samt det som lite oprecist kallas för

att ”sätta dagordningen” för samhällsdebatten. Medialisering

inom politiken innebär att inte bara politiska utspel görs i medierna,

snarare än i de olika politiska organ som formellt svarar för

rikets styrelse, utan också att en stor del av det politiska livet

inom dessa organ utformas för att just passa mediernas språk

och förutsättningar. Det politiska arbetet som sådant kommer att

anpassas till medierna, snarare än till de problem som – kanske i

98

skymundan – behöver lösas. Medierna intar en central plats i

nästan alla typer av kulturell produktion i ordets vidare meningar.

Underhållningsbranschen skulle knappast klara sig utan kändisjournalistiken.

Samtidigt har politiken delvis antagit samma former

som används inom just upplevelse- eller underhållningsindustrin.

De flesta utgivare av medieprodukter tvingas å

sin sida dagligen att överväga balansen mellan kommersiella faktorer

och det förtroende som produkten har, i kraft av sitt oberoende.

Uppenbart är beroendeförhållandena mycket varierande:

en lösnummersåld tidning eller en betal-TV-kanal är beroende av

köparna av själva produkten, mindre av annonsörerna, det motsatta

förhållandet gäller för en helt eller delvis annonsfinansierad

medieprodukt som prenumererade morgontidningar eller för

gratistidningar, liksom för kommersiell annonsfinansierad television.

En offentligfinansierad medieprodukt som programmen i

de statliga TV- och radiokanalerna är självfallet mindre beroende

av, men ingalunda helt fria från kommersiella hänsyn. Ett exempel

är tillgången till stora evenemang som idrottstävlingar, där

idrottsföretagens och organisationernas prissättning har förändrat

hela TV-branschens villkor. Även om mediernas företrädare

harmset avvisar påståenden om annat än ”rent journalistiska

bedömningar” talar den politiska verkligheten ofta ett annat

språk. En kritisk användare av medier är medveten om påtryckningsmöjligheter

från medierna gentemot exempelvis offentliga

personer, liksom om faktorer som påverkar journalistiska bedömningar.

En offentlig person har mycket små möjligheter att

hindra offentliggörande av även ganska privata detaljer om sitt

99

liv. Medierna spelar förstås å sin sida en avsevärd roll i det politiska

livet, om ägarna av medierna önskar detta – samarbetet

mellan Rupert Murdoch och den brittisk premiärministern Tony

Blair är ett typexempel.

En annan typ av beroendeförhållanden kan exemplifieras

av det ovan nämnda svenska fallet, Bonniergruppens

övertagande av kontrollen över TV4. I detta fall hade det offentliga

en tydlig roll, både som objekt för och som aktör i interaktionen.

Övertagandet ledde samtidigt till att Sveriges Television

tilldelades extra resurser (vilket man knappast ens begärt i detta

sammanhang), kanske för att visa att staten ’gör något’. Regeringen

tillsatte dessutom en ny kommitté med uppgift att skärpa

lagstiftningen mot mediekoncentration, en åtgärd som alltså till

slut inte lett till något konkret förslag till riksdagen.

Ett tredje exempel kan hämtas från omvärlden.

Den kommersiella TV-stationen ’Nova’ i Tjeckien erbjöd sig att

avstå från att propagera mot ett EU-medlemskap (i kommande

folkomröstning?) i utbyte mot att Tjeckien försökte få ett undantag

från EU-reglerna om en majoritet europeiska TV-program.

Det hör till saken att Nova är USA-ägt/dominerat - givetvis kan

man fråga sig om USA-myndigheter och/eller företagsintressen

ligger bakom propån.

En konkret tillämpning av värderingen av olika

medieproducenters roll i politiskt hänseende, kommer också att

behöva göras i mer konkreta eller tekniska sammanhang, exempelvis

när det gäller att besluta om den tekniska frekvensanvändningen

för radio och television. Här kommer att aktualiseras krav

på kriterier för tillstånd åt olika sorters användningar, alltså inte

100

bara programdistribution. Även utanför lagstiftningsområdet

kommer alltså en avvägning att behöva göras mellan ”kärnområdena”

och andra delar av medieanvändningen. Digitaliseringens

frekvensekonomiska effekter kommer att leda till att fler frekvenser

än tidigare kommer att användas till annat än traditionell

rundradio.

En fråga som måste lösas är hur man i dessa fall

skall kombinera lagstiftning som handlar om utgivaransvar (ensamansvar)

och konkurrensreglerna. Man kanske måste bestämma

sig för om en produkt är ett massmedium eller en reklamtrycksak.

Frågan om t.ex. Aftonbladets Internetvariant är en

tidning eller något helt annat, dvs. om reglerna för ensamansvar,

källskydd etc. skulle tillämpas stod i centrum för Mediegrundlagsutredningen

(och besvarades jakande i utredningens förslag).

En tidnings Internetupplaga är i och för sig relativt

hanterlig för lagstiftningen; betydligt svårare är att administrera

reglering för andra Internetprodukter, exempelvis ”portalsidor”

som huvudsakligen fungerar som länkar till andra sidor.

Återigen blir frågan om vad som skall skyddas

resp. vad som skall stå tillbaka (som idag kommersiell information)

aktuell. Även i andra sammanhang, exempelvis inom den

s.k. Konvergensutredningen (SOU 1999:55) fanns ett behov av

att försöka hitta ”kärnan” i yttrandefriheten. Utredningen uppmärksammade

särskilt regeringsformens 2 kap § 13 där just

sådana frågor tas upp.

Frågan kan också formuleras mer allmänt i ickejuridiska

begrepp, ungefär som: ”Vad är medierna bra för?” Frågan

knyter både an till en gammal statsvetenskaplig diskussion

101

om mediernas ’funktion’ och till en normativ (även yrkesetisk)

debatt om mediernas ’ansvar’ – en diskussion som ibland utnyttjas

för att ingripa mot medierna i den politiska debatten. Under

kalla krigets dagar var motsättningarna mellan diktatoriska regimer

och demokratier kring just denna fråga ständigt förekommande

inom exempelvis FN-systemet, särskilt Unesco.

Den ovan skisserade diskussionen om mediernas

”kärnfunktioner” kan få konsekvenser av djupgående art för

mediepolitiken i framtiden, eftersom inte lagskyddet gäller alla

medieprodukter, eller allt innehåll i medierna. Ja själva resonemanget

om mediernas kärnfunktioner eller yttersta syften har

redan använts för att undanta vissa produkter från lagskyddet - i

Sverige kunde innehavet av pornografiska bilder av sexuellt utnyttjade

barn straffbeläggas just genom att undantas från de

medieprodukter som anses skyddsvärda inom grundlagarna.

Det förda resonemanget kan också innebära att

tele- och radiolagstiftningen behöver anpassas, exempelvis så att

fördelningen av radiofrekvenser mellan olika intressenter sker på

ett nytt sätt. Om det i princip inte råder någon knapphet på distributionsvägar

för det som idag kallas för ’program’ i radio och

television, eller mer allmänt ’innehåll’, - exempelvis genom digitaliseringen

av radio- och TV-sändningar och tillkomsten av bredbandskommunikation

för Internet, kan knappast samma regler

tillämpas som när knapphet råder. Samhällets insatser kan i så

fall koncentreras till att, exempelvis genom att reservera frekvenser,

se till att det förekommer ett utbud inom de områden som

bedöms som väsentliga på marknaden eller stödja produktion av

en viss kvalitet, enligt normer som fastslagits.

102

Konkret kan frågan ställas om det räcker med en

eller ett fåtal kvalitetskanaler, eller ett allmänt tillgängligt utbud

av relevant material för den politiska debatten på Internet eller i

andra medier, i en flod av såpakanaler, webbsidor, tryckta skrifter

etc. Den tyska författningens åliggande för staten om en ’grundförsörjning’

när det gäller informationsmedier i radio och television

är ett slags svar på denna fråga.

Det allmänna har i Sverige sedan snart tvåhundra

år avstått från att styra marknaden för tryckta skrifter i detalj och

i praktiken avstått från att styra Internet. Kanske är det symptomatiskt

att EU-kommissionen vid den senaste revisionen av TVdirektivet

i stor utsträckning betraktade reglerna som en fråga

mer om underhållningsbranschen, ”general entertainment”, än

som en stor demokratifråga. Den stora mängden av medieinnehåll

ligger idag utanför det som betraktas som den skyddsvärda

kärnan – det som behövs för att kulturproduktionen skall kunna

fungera som en förutsättning för ett demokratiskt samhällsskick

och ett fritt utbyte av åsikter.

Det ovan förda resonemanget skall inte fördölja

det faktum att marknadens realiteter delvis talar ett annat språk

än den totala mångfaldens språk. Trots den ofantliga ökningen

av utbudet inom radio, television och över Internet av medieprodukter

domineras medielandskapet av ett litet antal, i många

sektorer ett minskande antal, operatörer, och alltjämt är i praktiken

i de flesta länder det politiska inflytandet starkt knutet till

denna marknadsstruktur, snarare än till den teoretiskt redan existerande

valfriheten för envar.

103

Koncessionsavgiftssystemet

En viktig faktor i medieutvecklingen är för närvarande utvecklingen

av produktionskostnaderna inom televisionen. De flesta

länder tillämpar någon form av avgiftsbeläggning, engångsavgifter

eller periodiska avgifter, för att upplåta frekvensutrymme åt

privata operatörer inom radio och television, liksom inom mobila

telekommunikationer31. I Sverige har avgiftsbeläggningen för

den enda rikstäckande kommersiella TV-kanalen, som i praktiken

utövat ett monopol på reklam i marksänd television, dessutom

gjorts progressiv över en viss tröskelnivå. Ett slags progressiv

reklamskatt existerar därmed för denna kanal. Effekten av en

sådan avgiftsbeläggning har enligt vissa analytiker blivit att det

för närvarande inte lönar sig för TV4 att tjäna pengar över tröskelnivån,

bara att sänka utgifterna, vilket medfört en tendens till

att tablåerna läggs om i riktning mot billigare program. Eftersom

monopolställningen för TV 4 i någon mån förändrats genom

införande av digitala kanaler (med hittills mycket begränsad räckvidd

dock) har företagets krav på sänkning av avgifterna lett till

att en statlig utredning om koncessionsavgifterna för televisionen

tillsatts.

Den världsomspännande revisions- bankir- och

finanskonsultkedjan Arthur Andersen (som nu delvis splittrats

upp i flera olika företag och som allmänt är hotad till sin existens

31 Sverige har i det sistnämnda fallet tillämpat en delvis avvikande politik eftersom

man i första hand krävt åtaganden från dem som fått tillgång till mobiltelefonfrekvenser,

snarare än konkreta avgifter till staten för frekvensutrymmet.

104

genom sin inblandning i den amerikanska Enronskandalen) redovisar

en delvis motsatt erfarenhet i en konsultrapport till Europeiska

Radiounionen (EBU)32 för några år sedan när det gällde

det reklamfinansierade TV-företaget RTL (inom Bertelsmanngruppen),

där man efterhand som inkomsterna stabiliserats börjat

investera mer i programutgifter. En stor del av dessa ökade

investeringar kan sannolikt dock hänföras till utgifter för enstaka

stora populära evenemang, t.ex. idrottsevenemang som är avgörande

för att dra till sig stora publikgrupper och därmed stora

reklamintäkter. Det handlar i viss mån här om en ond kostnadscirkel

för televisionsföretagen: ju mer företagen tävlar om sändningsrättigheter

till dessa stora evenemang, ju dyrare blir dessa

och ju mindre resurser finns kvar att producera och köpa in program

som inte riktar sig till den stora publiken. Denna diskussion

kan därmed knappast föras in i resonemanget om kvalitetsprogram

och mångfald enligt gängse modell. Detta bekräftas också

av den svenska utredning som gjorts om stöd till kvalitetsprogram

i televisionen (SOU 1997:172 Bidrag till fri svensk TVproduktion).

Utredaren Leif Furhammar konstaterade där (sid.

32) att bidrag till kvalitetsprogram för kommersiell TV knappast

skulle löna sig eftersom kanalerna ändå är tvungna att skaffa

annonsinkomster och därmed skulle lägga kvalitetsprogram

(smala program) på sådana tider där man inte stängde ute de mer

publikdragande programmen.

32 Se Delrapport 1999 för en utförligare genomgång av denna konsultrapport.

105

Uppenbarligen föreligger här ett problem för staten

att samtidigt främja ett kvalitetsutbud från kommersiella

innehållsproducenter och få intäkter från den gemensamma naturresursen

som frekvensspektrum utgör. Enligt ett synsätt, vanligt

i USA, och som härleds till en av dess grundlagsfäder Madison,

uttrycks detta mer direkt som att folket avstått från sin

egendom i utbyte mot att vissa operatörer, mot avgift, svarar för

ett uppdrag om information etc. som utförs på folkets uppdrag

(se Cavallin 2000:111).

Lokal radio och mångfald

Under de år som den privata kommersiella lokalradion verkat i

Sverige har de eventuella förväntningar som fanns om denna

radiosektors bidrag till mångfald i politisk, ideologisk etc. opinionsbildning

samt till nyhetsförmedling, granskning och debatt i

stort sett förflyktigats 33. Man kan i och för sig med fog fråga sig

om det överhuvud fanns några förväntningar i Sverige – med

tanke på rimligen redan existerande insikter i konsekvenserna av

det system för auktioner på frekvenser som tillämpades när den

kommersiella lokalradion infördes. De formuleringar som fanns i

propositionen från den dåvarande liberala kulturministern hade

sannolikt knappast någon verklighetsgrund ens när de skrevs,

något både hon och andra ledande företrädare för Folkpartiet

senare bekräftat.

33 Detta uttrycks exempelvis av Mats Svegfors i en intervju utförd den 7 februari

2002.

106

Senare utredningar har också konstaterat att

egentligen inga av de kriterier som ställdes upp vid införandet av

radion, och som var de officiella argumenten för att införa den,

har uppfyllts. Samtidigt har systemet just genom att använda sig

av koncessionsavgifter mer eller mindre permanentats: de investerare

som lagt ner miljontals kronor på sina sändningstillstånd

måste få en rimlig tid att ta igen sina investeringar. Detta har

medfört att den dramatiska ökning av tillgång på frekvenser, som

digitaliseringen av radionätet skulle inneburit, inte utnyttjats.

Därmed har också möjligheten att öka konkurrensen genom nya

operatörer och nya metoder att främja prodution av innehåll av

den typ som var statsmakternas – åtminstone med läpparna uttryckta

– avsikt inte tillvaratagits.

Den privata kommersiella radion har utvecklats

till att bli reklammedium som kontrolleras av ett fåtal kedjor av

medieoperatörer. Innehållet har förblivit vissa hårt kommersiellt

styrda typer av populärmusik. Den sedan 1970-talet etablerade

närradion har på sin kant förblivit ett slags amatörradio för föreningar,

främst religiösa grupper. Trots att radio är ett relativt

billigt medium i sig själv har inget av de initiativ till att få in fler

aktörer i radion som tagits lett till att den politiska debatten berikats

i nämnvärd mån, lika lite som försök att etablera fristående

televisionssändningar i kabel-näten (’Öppna Kanalen’ etc.).

Något mer tydligt underbetyg till de proklamerade

ambitionerna för den statliga mediepolitiken på området kan

knappast ges. Man kan välja en förklaring som bygger på att en

privat marknad inom radion (televisionen) helt enkelt inte är

lämplig som distributionsstruktur för radio, utöver en program107

ambition som inskränker sig till ett smalt34 utbud av musik. Detta

till skillnad från tryckta medier och delvis innehållsdistribution

över Internet. En annan förklaring tar främst sikte på den statliga

ambitionen att förena två oförenliga mål: kvalitet i programinnehållet

och intäkter till staten.

Även en mer cynisk förklaring kan tillgripas: statens

proklamerade ambitioner har helt enkelt aldrig varit uppriktigt

menade, utan utvecklingen har drivits av andra intressen än

allmänintresset att vidga utrymmet för samhällsdebatt, opinionsbildning,

nyhetsförmedling etc. Den statliga radion, den nationella

och lokala, har i Sverige förblivit det enda radiomediet som

förmedlar lokal och nationell debatt, nyheter, kultur, granskningsinslag,

etc.

Det kan vara nyttigt att erinra sig, utan alla jämförelser

i övrigt35, hur staten förfarit när det gäller distribution av

tobak och alkoholdrycker. Här finns liknande målkonflikter:

staten vill ta in omfattande inkomster till det allmänna, samtidigt

som man vill kontrollera utbudet, begränsa skadeverkningar, och

dessutom - i alkoholdistributionens fall – sörja för en kvalitet

och mångfald i distributionen över hela landet. I detta fall kan

också konstateras att staten, precis som i fallet radio och television,

varit mycket framgångsrik i att förena en yttre monopolstruktur

med en mångfald i produktutbudet: det svenska Sy-

34 Hur smalt utbudet i själva verket är i den kommersiella privatradion dokumenteras

i Lundberg m.fl 2001, se t.ex. sid 144.

35 En jämförelse som dock görs mellan medier (tidningar) och njutningsmedel

av Marcel Proust i en berömd notering om läsningen av morgontidningen

vid frukostbordet.

108

stembolaget erbjuder sannolikt världens största sortiment av

alkoholprodukter av god kvalitet.

Beslutsprocessen om lokalradion och stoppet för

digitalradion erbjuder ett intressant exempel på hur olika aktörer

och intressenter påverkar beslutsfattare, delvis vid sidan av den

ordinarie politiska processen. Utlysningen av lediga tillstånd för

digitalradion skedde samtidigt som den dåvarande Lokalradioutredningen

startade (under ordförandeskap av Kurt-Ove Johansson)

år 1994. Ansökningsproceduren pågick samtidigt med utredningen.

Den privata radions intresseorganisation Radioutgivarna

(RU, knutna till dåvarande SAF) valde taktiken att skjuta

upp ett beslut i syfte att skydda sina intressen i den analoga radion.

Eftersom utredningen inte föreslog förlängningar av tillstånden

utan i stället föreslog en rad skärpta krav inleddes en stor

kampanj mot utredningen, en kampanj som innebar att RUföretagen

till slut drog tillbaka sina ansökningar om tillstånd för

digitalradiosändningar. Detta ledde i sin tur till att regeringen

tappade intresset för hela projektet, eftersom enbart mindre

aktörer kvarstod som sökande. Regeringen beslöt att avsluta

ansökningsproceduren utan att dela ut några tillstånd för digitalradio

(de sökande som fanns kvar var bl.a. Radio Q, Tom McAlevey,

och några andra lite mer ambitiösa operatörer). I praktiken

lyckades således Radioutgivarna stoppa projektet – bl.a. av rädsla

för konkurrens från nya aktörer. De politiska instanserna har inte

rest något nämnvärt motstånd mot detta förfarande. Adam

Smiths flera gånger nämnda varningar för att låta näringsidkare

direkt påverka lagstiftningsprocessen har fått ännu ett svenskt

illustrationsexempel. En ny utredning om lokalradion (SOU

109

2002:38) lades fram av Kulturdepartementets utredare i april

2002 – men i huvudsak kommer beslut om en fortsatt process att

fattas av ytterligare en utredning som annonseras i den nu framlagda

utredningen. I praktiken har därmed alltjämt den av den

dåvarande regeringen beslutade koncessionsavgiftsproceduren

omöjliggjort utnyttjandet av en tillgänglig resurs.

Mediernas priviligierade ställning och förändringarna i

mediestrukturen.

Pressens företag, tillsammans med ’trådsänd radio’ (i praktiken

kabel-TV), åtnjuter ett särskilt privilegium när det gäller frihet

från samhälleligt ingripande i företagsstrukturen. Detta privilegium

har diskuterats på flera platser i denna rapport. Etableringsfriheten,

liksom undantaget från konkurrenslagstiftningens regler

om företagsförvärv, är det centrala i detta privilegium. Privilegiet

är inte en naturlag eller absolut rättighet för dessa företag utan

syftar till att säkra ett maximalt oberoende från den offentliga

makten för att skydda medborgarnas frihet att uttrycka alla möjliga

olika åsikter och bilda opinion kring dessa.

Mångfalden i företagsstrukturen har helt enkelt

en central roll för den konstitutionella strukturen både i demokratin

och fördemokratiska liberala samhällen. Detta privilegium

har i Västeuropa bara gällt pressen medan man haft en helt motsatt

reglering av radio och television. Först under senare decennier

har en pluralistisk företagsstruktur ansetts förenlig med

mångfaldens intressen inom denna radio och TV.

110

Denna priviligierade position i förhållande till det

övriga näringslivet bygger på ett medvetet ställningstagande.

Samtidigt är också utvecklingen inom medieföretagssektorn –

framför allt den omfattande marknadsuppdelningen och monopoliseringen

av strukturen – något som i hög grad borde ifrågasätta

existensen av detta privilegium, vilket diskuterats ovan. De

flesta länder har till skillnad från Sverige redan dragit slutsatsen

att medieföretagen bör ställas under en strängare konkurrensbevakning

än övriga företag, snarare än att åtnjuta ett ’frälse’. Den

svenska undantaget för pressen när det gäller frihet från övervakning

av företagsförvärv torde få betraktas som en relikt från

en tidigare epok där monopoliseringen inom pressen knappast

var en aktuell politisk frågeställning.

En omständighet, som sätter relationen mellan

skyddslagstiftningen för yttrandefriheten och konkurrenslagstiftningens

undantag (i Sverige) när det gäller tidningar i

blickfånget, är tendensen att medieföretagens ägare i allt större

utsträckning betonar den ekonomiska delen av medieverksamheten

snarare än den politiska eller ideologiska. Medieföretag driver

tidningar med helt olika ideologisk inriktning (News International,

Schibsted, Norrköpings Tidningar,Västerbottens-Kuriren m

fl.). Också denna utveckling kan motivera att den undantagsregel

som fritar tidningar och ’trådsänd radio’ från restriktioner när det

gäller konkurrensstörande företagsförvärv ifrågasätts.

Skälet till dessa undantag var att konkurrenslagstiftningen

inte skulle kunna användas för att påverka företagsamheten

när det gäller den publicistiska verksamheten. Om nu

respektive företag inte längre har som första mål att just bedriva

111

publicistisk verksamhet utan detta mål underordnas ekonomiska

målsättningar faller också detta motiv till undantag bort.

”Tyrannmordet”

Samspelet mellan medierna och samhället kan problematiseras

enligt en annan modell än den mer brukliga diskussionen efter

Kent Asp (1986) om ’medialisering’, eller diskussionen om mediernas

kärnområden eller privilegier ovan.

Modellen kan centreras kring metaforen ”tyrannmordet”

36, enligt ungefär följande resonemang.

• Medierna skall – enligt den egna självidentifikationen och

gängse politisk retorik samt politik-vetenskaplig terminologi

- granska makten.

• Samtidigt har makten i det nutida demokratiska mediesamhället

i omfattande utsträckning överlåtits till medierna från de

demokratiskt valda instanserna. Medierna är en statsmakt,

den tredje i Sverige, den fjärde i länder som håller på att

domstolsväsendet skall betraktas som en statsmakt37. Denna

överlåtelse manifesteras bl.a. av de privilegier som medieföretagarna

åtnjuter i författningen och den roll som där definieras

för medierna. Medierna har därmed – dock inte i nå-

36 Som i flera andra sammanhang har jag Lars Marén på Kulturdepartementets

medieenhet att tacka för detta uppslag och denna metafor. Hanna Arendt

för i sitt stora arbete om Människans villkor (1998) en utförlig argumentation

om tyranner och deras plats i historien.

37 I vår terminologi föredrar vi med Bourdieu att tala om kulturproduktionsfält.

112

gon formell demokratisk ordning, medieföretagens ledningar

är ju inte valda av folket - att utöva vissa funktioner vid sidan

av eller inom demokratin, men alltid vid sidan av dess

normala valda organ.

• Mediernas roll kan därvid liknas vid den roll som i antikens

Grekland av folket tilldelades ’tyrannerna’, dvs. personer

som tillsattes för att fylla funktioner vilka inte de vanliga

makthavarna klarat av, i detta fall främst kommunikationen

med medborgarna, granskning av maktutövning etc. Detta

brukar uttryckas så att demokratin kräver, idag, (inte alltid,

överallt och kanske inte bara) massmedier som granskar politiker

eller den demokratiska maktens institutioner. Granskningen

handlar inte bara om att kritisera utan också om att

dra fram problem i ljuset som politiker eller andra makthavare

vill dölja. Medier påverkar eller sätter dagordningen. Medierna

kan t ex störa omsorgsfullt upplagda valkampanjer för

partier, rikta uppmärksamheten på skandaler eller ”fel” ämnen

( i stället för på av politiker pålysta teman som ”Vård,

Skola Omsorg”).

• Denna uppgift för medierna gör att de ordinarie politikerna i

normalfallet måste hålla fingrarna borta från medierna. Detta

är grunden för yttrandefriheten, pressfriheten etc. i ett demokratiskt

samhälle. Med den här använda metaforen skall

de ordinarie politikerna således - normalt - inte ha makt att

avsätta dessa ”tyranner”.

• Med den här använda analogin uppstår emellertid också

frågan när ’normalfallet inte längre är fallet’. När upphör alltså

tyrannen att fylla sin av folket ålagda uppgift och när är

113

det tillåtet, ja t.o.m nödvändigt att avsätta tyrannen? Dvs. beröva

tyrannen hans privilegier och immunitet? I den politiskfilosofiska

och etiska debatten finns en månghundraårig diskussion

om ’tyrannmordets’ legitimitet i direkt konkret bemärkelse.

När upphör medierna att fylla den funktion som

just gjorde att de utsågs till tyranner?

Svaret på frågan kan te sig ganska självklart:

Ja uppenbarligen när medierna inte granskar, informerar, kritiserar,

debatterar etc. dvs. fullgör de uppgifter som det demokratiska

systemet tilldelat sina ’tyranner’.

Detta kan inträffa av olika orsaker. Ett fall inträffar

när mediernas struktur förändras så att det helt enkelt inte

längre finns plats för flera röster, exempelvis när kontrollen eller

makten över medierna monopoliseras hos en grupp eller en ägare,

en politisk tendens, ett skrå e.dyl. Ett annat fall är när medierna

börjar fungera som en egen part i den demokratiska debatten,

dvs. inte som en part som tjänar den demokratiska processen

utan mer egenintresset. Tyrannen kan växa sig för stark eller

ägna sig åt andra uppgifter än de som ålagts honom. En sådan

situation beskrivs både i den nämnde tyske medieforskaren Gerd

Koppers teorier om pressfriheten som ett ’förväntningsdrama’ i

samspel med den politiska beslutsnivån och i svensken (Svenska

Dagbladets mångårige medarbetare) Göran Albinsson-Bruhners

avhandling (1998), med grund i de s.k. public choice-teorierna,

där olika maktcentra inom politik, kultur och förvaltning, betraktas

ungefär som ekonomiska aktörer som verkar helt utifrån

egenintressen. Både Bourdieu och Luhmann har på olika sätt

114

tenderat att betrakta medierna, både deras ägare och de anställda,

som just sådana ’utdifferentierade’ strukturer eller system, eller

sociala grupper.

En mer generell variant av ”tyrannmordssituationen”

är: Hur försvarar sig demokratin mot odemokratiska

krafter. Om demokratin överlåtit en del av funktionerna till krafter

(’tyranner’) som är utanför det system av val och representation

som grundar demokratin, finns risken - alltför vanlig i de

vanliga tyrannfallen - att dessa krafter förgör demokratin själv?

En parallell diskussion förs idag om företag, om marknad, om

’det civila samhällets’ roll, särskilt i ljuset av globaliseringsprocessen.

Om alltför många och viktiga funktioner inom samhällsskicket

överlåts på instanser utanför folklig kontroll – när bör

folkstyret organiseras för att reagera?

Konkreta exempel där tyranner i mer bokstavlig

mening än det här metaforiska exemplet med medierna faktiskt

utövat en funktion att ”rädda demokratin” kan anföras också i

modern tid. Ett fall kan vara Turkiet där generalerna stoppade ett

i demokratisk ordning beslutat islamistiskt makttillträde. Ett

annat fall kan vara de Gaulles återkomst till makten i Frankrike

1958. I de Gaulles fall har ”tyrannen” också efterhand legitimerat

sitt maktinnehav i demokratiska processer.

Motexempel är kanske de vanligaste – där i bokstavlig

mening frågan om det berättigade i tyrannmordet uppkommit.

Det klassiska exemplet – solklart när det gäller berättigandet!

– är förstås Hitler, trots det i full demokratisk ordning

beslutade maktövertagandet i Tyskland 1933.

115

På det metaforiska plan som vi har befunnit oss

är frågan mer subtil och handlar alltså mer om de privilegier som

mediernas företag och delvis anställda har: Om medierna inte

längre lyckas fullfölja väsentliga funktioner – i synnerhet att företräda

en mångfald olika ståndpunkter, hållningar och intressen i

samhällsdebatten - som överlåtits till dem i den demokratiska

strukturen, bör dessa privilegier kvarstå?

De små stegens tyranni och de små stegens motkrafter

Mediekoncentrationen fortgår i många fall i små steg, där varje

steg kan avfärdas som betydelselöst eller oundvikligt av någon

part inom mediesektorn, exempelvis medieägarna. Verkligheten

är ibland också så svårtolkad, inte minst när det gäller insynen i

makt- och ägarförhållanden i företagen, att det är svårt att fatta

vad som sker för andra än ett mycket litet antal direkt invigda.

Tillkomsten av nya infrastrukturer som avgör

hur mediestrukturen skall se ut är också i förvånande grad

slumpmässig. Tillfälliga önskemål kan avgöra en omfattande

samhällsförändring: att färdas fort var kungens incitament till att

inrätta postväsendet och värdshus. Det svenska TV-systemets

förändring i riktning mot avmonopolisering förklaras på ett liknande

sätt i en färsk doktorsavhandling (Ewertsson, 2001) främst

som en följd av tekniska systemutvecklingar snarare än mediepolitiska

beslut.

Detta skulle kunna vara ett bra skäl för att inrätta

ett ”tidigvarningsystem” för mediemiljön. Om de små stegen nu

utövar ett tyranni, i en annan mening än den ovan behandlade,

116

ett tyranni som sakta ändrar förutsättningarna för mångfald i den

politiska debatten, kan kanske de små motkrafterna ha samma

effekt. Dessa små motkrafter skulle närmast ha formen av ett

långsiktigt arbete som systematiskt bygger upp observationer

kring mediestrukturen med hjälp av medieforskningen, men även

aktivt informera allmänheten och dess politiska företrädare.

Bedömningen av hoten behöver inte handla om

att en dramatisk förändring av strukturen har inträffat vid en viss

tidpunkt. De-små-stegens-tyranni innebär i detta fall att massmedierna

gradvis tappar sin funktion i ”kärnområdet”. En ’småstegsinsats’

för att upphäva effekterna av denna förändring handlar

således mindre om lagstiftning i stor skala utan mer om en

kontinuerlig marknadsövervakning eller ”mediemiljö-observation”.

Lagstiftningar och bidragssystem visar sig ibland vara

mindre effektiva än en mer allmän och grundad struktur av offentlig

kunskap och medvetenhet om ett problem. Man kan erinra

om det faktum att den ekonomiska strukturens funktionssätt

bara i begränsad utsträckning bygger på formella överenskommelser

eller formell reglering (i och för sig oundgänglig också

den!), utan snarare på det ”kulturella” faktum eller sedvanan att

avtal hålles, rättigheter respekteras, myntslag accepteras etc.

Verkliga tyrannmord applåderas ofta i efterhand

- i många fall när det faktiskt är för sent. Hur många liv skulle

inte räddats om Hitler hade mördats i tid?

Några, lite långsökta i sin metaforik kanske, men

dock, exempel på tyrannmord i den här använda meningen finns

inom medievärlden. Det handlar alltså om ett upphävande av de

särskilda friheter från ingripanden som medieföretagen åtnjuter, i

117

jämförelse med andra företag. Den tyska författningens nämnda

regler om ett ingripande i form av ett påbud om en ’grundförsörjningsplikt’

för samhället/staten när det gäller information

vilken kan stödja den politiska debatten eller ge utrymme för en

sådan har nämnts. Monopolbildning på en marknad skulle kunna

ses som ett kriterium för att utlösa denna förpliktelse.

Ett lite mer kuriöst exempel på ’tyrannmord’ i

den här diskuterade meningen inom medierna kan vara Europeiska

Unionens beslut att i viss mening ’socialisera’ sändningsrätten

till stora publikevenemang, genom att helt enkelt föreskriva

att sådana evenemang, enligt en viss nationell lista, inte får sändas

enbart i betal-TV-kanaler.38 Det kuriösa ligger kanske i urvalet

av de medieprodukter som blev föremål för ingripande – de

ligger fjärran från det mediematerial som anses nödvändigt för

att en demokratisk debatt och ett fritt meningsutbyte skall kunna

äga rum. Samtidigt återspeglar förstås också detta val ett slags

utbredd, och bland beslutsfattare förankrad vrede, över att mediestrukturen

gör det möjligt att reservera tillgängligheten av

populära evenemang (främst inom herridrotten) för begränsade

publikgrupper vilka tvingas abonnera på särskilda tjänster. Den

oro som inom både EU och Europarådet uttrycktes för ett antal

år sedan över att mångfalden i den politiska debatten inom medierna

var hotad över samma typ av kommersiell monopolisering

38 Sverige har, lite paradoxalt nog, inte fört upp några inhemska arrangemang

på den svenska listan över ’socialiserade’ evenemang – i den svenska debatten

utmärkte sig bl a vänsterpartisten Kenneth Kvist, engagerad i Stockholmsklubben

Hammarby, för ett aktivt motstånd mot att svenska evenemang

skulle införas på denna lista.

118

tycks som bortblåst, till förmån för en vrede över monopoliseringen

av vissa – i sanningens namn för samhällsskickets bestånd

ganska umbärliga – underhållningsinslag i televisionen.

I rättvisans namn skall naturligtvis också erinras

om den europeiska traditionen med offentligreglerade och offentligägda

radio- och TV-bolag, vilka i viss mening också utgör

ett slags vägran att överlåta makten över opinionsbildning och

information till ”tyrannerna” i medierna. De reguljära statsorganen,

visserligen med ”armlängs avstånd”, har här behållit ett

inflytande direkt in i mediesektorn. Samtidigt är just Berlusconis

hantering av detta inflytande i Italien ett tecken på att just tyrannerna

kan vara nödvändiga för att upprätthålla ett levande folkstyre

Konkurrensreglering

Ett vanligare och mindre drastiskt sätt att problematisera ’tyrannmordsdilemmat’

mellan makt och frihet är konkurrenslagstiftningens

roll. Sådan lagstiftning syftar till att begränsa konkurrerande

företags möjligheter att skaffa sig monopol eller på annat

sätt total kontroll över marknaden eller utbudet av varor och

tjänster till köparna. Inom kulturproduktionen tycks på ett särskilt

sätt konkurrensmekanismerna satta ur spel på olika sätt.

Konkurrens är ett labilt system: en konkurrens

fungerar inte längre på en marknad, när alla aktörer, helt i enlig119

het med reglerna för ”naturlig” konkurrens, slagits ut utom en39.

Konkurrensen fordrar därför i vissa fall att det allmänna – dvs.

ytterst kunderna som köper, genom sina politiska företrädare -

ingriper och ”räddar konkurrensen” genom att sätta upp skrankor

för hur långt en konkurrent kan gå när det gäller exempelvis

marknadsandelar, uppköp, metoder att konkurrera etc. Konkurrensen

räddas genom att konkurrensen begränsas, precis som

konkurrensen går under därför att konkurrensen fungerar.

Patent och upphovsrätt innebär likaså att man

tillerkänner en innehavare monopol på en produkt, ett verk eller

en tjänst, trots att flera andra skulle kunna leverera samma produkt.

Konkurrensen avskaffas således, marknadsmekanismer och

det fria kundvalet sätts åt sidan genom reglering. Detta sker för

att en företagare skall ha möjlighet att skaffa sig intäkter och

bygga upp en position, för att bekosta utvecklingen av produkten

eller för att uppbära inkomster senare. En ”perfekt” konkurrens i

detta avseende, dvs. utan patenträtt, skulle i dessa fall innebära

att man inte vågade investera på lång sikt, utveckla prototyper,

”masters”, skriva eller på annat sätt skapa verk som kan kopieras

etc. Läkemedelsindustrin är ett bra exempel på betydelsen av

dessa inskränkningar i konkurrensen. Det konstnärliga och litterära

området är också en väsentlig sektor för denna form av

39 Begreppet ’stark’ eller ’skarp’ konkurrens – centralt inom diskussionen om

mediekoncentration – är därför tvetydigt. Antingen är konkurrensen skarp

därför att många företag eller säljare tävlar om kundernas gunst, eller också är

den skarp därför att bara ett fåtal tävlar, men så mycket intensivare. Den senare

bemärkelsen är den som förefaller användas i artikeln om medieägande i

’MedieSverige’ 2001/02.

120

inskränkning av det fria flödet av varor och idéer, eller av konkurrensen40.

Konkurrensen ersätts alltså av en form av monopolistisk

’cellbildning’ på marknaden i dessa fall.

Det vetenskapliga forskningsområdet kan möjligen

utgöra ett undantag från behovet av att skydda innovationer

genom sekretess, förbud och avskaffad konkurrens, utan att

därför låta konkurrensmekanismerna verka. Idag har dock detta

undantag många undantag41från undantaget. Det ”kommunistiska”

42 förhållningssättet till vetenskapliga resultat har sin

förklaring i att området - det icke- kommersiellt intressanta området

- lever på och finansieras av att externa källor ställer medel

till förfogande, dvs. främst staten, eller i länder med en omfattande

privat utbildningssektor, utbildningsinstitutionerna. Forskare

anställs, fonder ger bidrag etc. Kulturpolitiken i traditionell,

inskränkt, mening är ett annat område, där kommersiell konkurrens

begränsas genom offentliga insatser - även om Sverige inte

har så många statsavlönade konstnärer som exempelvis i det

40 En viss proteströrelse har börjat göra sig gällande på en del av de upphovsrättsligt

skyddade områdena. Datasystemprogrammet Linux är ett exempel,

ett annat är den s k Copyleftrörelsen som tillåter kopiering av konstnärliga

verk (Licence Art Libre) under förutsättning av att man inte själv söker ensamrätt

till de kopierade verken.

41 Den 12 februari 2002 refereras i SR P1 en rättegång mot en kanadensisk

bonde som råkade få in i sina odlingar en majssort som tagits fram av växtförädlings-

och växtgiftproducentjätten Monsanto. Bonden hade dömts för

olaga utnyttjande av sorten och ålagts att inte ens utnyttja sitt eget utsäde från

denna odling. Diskussionen om kartläggningen av det mänskliga genomet

och rättigheterna till detta är ett ännu mer brännande exempel.

42 I bemärkelsen fritt tillgängligt för alla

121

gamla Sovjet43. Den konstnärliga sektorn och forskningen skiljer

sig dramatiskt åt på denna punkt. Ingen av sektorerna präglas

dock av konkurrens. Det är först när kulturproduktionen industrialiseras

som vissa konkurrensmekanismer kan börja verka –

men oftast strängt begränsade genom upphovsrätten och annan

immaterialrättslig lagstiftning.

7 Åtgärder för mångfald

Till ett ’betänkande’ hör också en diskussion om vad som kan

göras för att lösa de problem som behandlas i betänkandet. Delvis

har frågor om vad man kan göra för mångfalden inom medierna

diskuterats under rubriken ’De mångfaldsskapande processerna’.

Nedan skall ett försök göras att erinra om några former

av insatser, främst bland den offentliga sektorns, eller politiska

nivåns, verktyg. Även om det i denna rapport endast finns en

begränsad ambition i detta avseende är det svårt att kritiskt

granska ett samhällsområde utan att åtminstone som bakgrund

redovisa några alternativ som kan diskuteras, även om de kanske

inte är ’politiskt möjliga’. I tidigare delrapporter (t ex delrapport

2000, kap 6) har några idéer diskuterats.

43 De kommunistiska länderna tillämpade normalt inte någon upphovsrättslig

lagstiftning.

122

”De fem vägarna”

Åtgärder för att främja mångfald i medieinnehållet kan sorteras

under fem olika områden:

1 Reglering, tvingande eller frivillig

2 Motkrafter

3 Finansiella insatser

4 Marknadsövervakning

5 Information, kartläggning och forskning

De flesta av dessa områden har behandlats i denna rapport eller i

i projektets tidigare skrifter.

1. Reglering

Frågan om lagstiftning har redan diskuterats relativt urförligt i

denna rapport. Här skall bara erinras om att också vissa former

av frivillig reglering förekommer inom medieområdet. Det oftast

nämnda exemplet är den nederländska pressens överenskommelse

att begränsa konkurrensen inom sig så att ingen ägare får mer

än en tredjedel av kontrollen över dagspressupplagan. Överenskommelsen

har i praktiken knappast påverkat utvecklingen i

riktning mot ökad koncentration av ägandet inom pressen. I de

sonderingar som Mångfaldsrådet gjorde med medieägarna under

åren 1995-1997 avvisades också denna lösning. Begränsningar av

konkurrensen ansågs på sina håll som allmänt tvivelaktig – i

123

praktiken dominerar förstås marknadsuppdelning som en i sak

godtagen affärsprincip för den svenska dagspressen. Opinionsbildning

mot koncentration och uppköp har ibland haft en viss

effekt i riktning mot en frivillig avhållsamhet från köp,

2. Motkrafter

Diskussionen om ’motkrafter’ inriktas oftast på verksamheten i

medieföretag som verkar i någon mening utanför marknadsvillkor,

antingen som statliga eller offentliga företag eller som

institutioner eller i någon mening skyddade företag med garanterad

finansiering utanför marknadsmekanismer, t.ex. genom

organisationer, annat frivilligt arbete e.dyl.

Allmänt sett bygger denna typ av åtgärder på förtroende

för att journalisterna och andra medverkande inom dessa

företag förmår bevara sin integritet exempelvis för att genomföra

någon form av ’grävande’ journalistik. Den västeuropeiska

modellen med statlig verksamhet inom radio och television (och

numera även Internet) har också i allmänhet kunnat beskrivas

som en framgångshistoria, även i läger som normalt avvisar statlig

verksamhet på medieområdet.

Problem saknas dock inte: Politiska påtryckningar,

korruption, eller allmän konservatism i en ’förgubbad’ struktur

liksom felaktiga prioriteringar kan omintetgöra den roll som

denna sektor kan spela. Kritiken mot statliga företag inom medierna

har ofta, även utanför den mer dogmatiska marknadsliberala

ståndpunkten, kunnat finna näring i sådana faktorer. Begreppet

’public service’ används ibland just för att avgränsa sådana statligt

ägda eller offentligfinansierade företag inom radio och televi124

sion som fungerar oberoende av politiska makthavare från andra

mer officiöst fungerande företag. Begreppet i sig själv är dock,

som diskuterats i tidigare delrapporter, behäftat med en närmast

ohjälplig oklarhet och fungerar oftast som ett mantra för ideal

inom mediestrukturen, ideal som inte sällan är motsägelsefulla

sinsemellan. Av detta skäl har i Mediestrukturprojektet en tydlig

referens till ägaren, dvs. staten, föredragits när dessa företag diskuterats.

De tekniska förändringarna har lett till stora förändringar

i radio- och TV-strukturen. Många frågar sig om det

över huvud finns kvar en roll för staten och ’public service’ i en

’konvergerad’ värld. Kritiken från den kommersiella televisionen

inom EU-länderna växer, samtidigt som det råder stor oenighet

och oklarhet om vad som skall menas med begreppet och vilken

roll radio och television i allmänhetens tjänst skall spela. De statliga

företagens utvidgning av verksamheten (exempelvis kommersiell

verksamhet, verksamhet över det nya mediet Internet

etc.) krav på nya befogenheter, inrättande av fler dotterföretag,

både kommersiella och icke-kommersiella, samt ansamlingen av

flera företag etc. inom större företagsgrupper medför problem

rörande insyn och kontroll av samma typ som inom den privata

sektorn. De offentligägda medieföretagen har inte ett invändningsfritt

förflutet från mångfaldssynpunkt, inte heller i Sverige,

flera exempel har anförts där praxis från dessa företag står i konflikt

med forskningens frihet, journalistikens oberoende etc.

Också den statliga sektorn utanför de egentliga

programföretagen inom radio och television har varit betydelsefull

inom medierna: dit hör exempelvis de numera privatiserade

125

eller delstatliga telebolagen, olika servicebolag som det svenska

sändarbolaget Teracom, en avknoppning av det gamla statliga

Televerket, etc. En del av dessa företag har varit relativt aktiva

som självständiga operatörer inom mediesektorn, genom t.ex.

kabel-TV, distribution av sändningar, mätning av publik mm.

Många av de mer eller mindre rent affärsmässiga problem som

drabbat tele- och mediesektorn har också drabbat de statliga

företagen.

I delrapport 2001 har förts ett resonemang om

den roll som staten principiellt skulle kunna spela i medierna i ett

demokratiskt samhälle, också som företagare och företagsägare,

direkt och indirekt.

3. Finansiella insatser

I Sverige har funnits ett omfattande subventioneringssystem för

dagspressen under många år. Ett tillnärmelsevis lika omfattande

system har bara funnits i Norge. Subventionerna har delvis fördröjt

koncentrationsprocessen men förefaller idag har förlorat

denna funktion.44

Subventionerna är i huvudsak inriktade på produktion

och distribution av ’dags’-tidningar. Tidskrifter får subventioner

under förutsättning att de räknas som ’kulturtidskrifter’

eller om de betraktas som ’dagstidningar’ genom att komma ut

minst en gång i veckan och ha en viss aktualitetsambition. Sub-

44 Presstödet diskuteras i tidigare delrapporter, främst delrapport 2000.

126

ventionerna har hittills varit direkt riktade till företagen och finansierats

via skattemedel.

De indirekta insatserna, särskilt den lägre mervärdeskattesats

som tillämpas för tidningar, är till sin omfattning

betydligt större än de direkta insatserna till medierna – om man

frånräknar de avgiftsfinansierade radio- och TV-företagen.

Vid sidan av dessa subventioner finns idag en riklig

flora av stöd till publikationer, också av periodisk karaktär,

från statliga och andra offentliga organ. Ett relativt färskt exempel

på en huvudsakligen offentligt finansierad tidskrift är ’Dagens

Forskning’ som får stöd av flera olika offentliga eller officiösa

organ som Riksbankens Jubileumsfond, forskningsråd och akademier.

Svenska Akademin är också utgivare av den enda dagliga

tidning som kan betraktas som en statlig tidning, Post- och Inrikes

Tidningar. Tidningen är i praktiken finansierad av statliga

kungörelser och annonser.

4. Marknadsövervakning

Marknadsövervakning kan ske både genom myndigheter och

branschinterna organ, eller enskilda företag (marknadsundersökningsföretag,

konsulter etc.) men också inom forskningssfären.

På myndighetssidan finns en kontinuerlig marknadsövervakning

på medieområdet dock knappast i verkligheten och enbart i

mycket begränsad utsträckning på kulturområdet som helhet.

Nordicom-Sverige spelar en viktig roll för den mer långsiktiga

127

bevakningen av mediemarknaden, men i övrigt svarar regeringskansliet

självt för nästan all faktainsamling och beslutsunderlag.

Radio- och TV-verket och andra myndigheter har

i princip svårt, genom den svenska förvaltningsstrukturens regler

om förbud mot ’ministerstyre’, att fungera som ’stabsorgan’ för

de politiskt valda organen. Regeringen kan bara beställa underlag

genom formella beslut, i den mån det avser större insatser. Stabsoch

utredningsfunktioner för den politiska beredningsprocessen

på finns i Sverige i form av kommittéer och regeringens eget

kansli, med de begränsningar när det gäller kontinuitet, snabbhet

och resurser som ligger i dessa organs natur.

Forskningen om medier och förmedling av resultat

av forskningen till politiska organ i syfte skulle kunna ha en

viktig (sannolikt betydligt viktigare än idag!) funktion att fylla på

ett långsiktigt plan. I avsaknad av den kontinuerliga marknadsövervakningsfunktion

som föreslogs av Mediekoncentrationskommittén

förblir den löpande insynen i mediestrukturutvecklingen

relativt svag och beroende av tillfälliga insatser och kompetenser.

I många sammanhang har i rapporterna från Mediestrukturprojektet

argumenterats för behovet av en kontinuerlig

’tidigvarningsfunktion’ för medie- och kulturmiljöns strukturutveckling

för att förstärka insynen i mediestrukturen och medieföretagens

strategier.

Medierna själva fyller kanske den viktigaste rollen

för att övervaka mediemarknadens funktion. Men också olika

typer av organiserade konsumentföreträdare skulle kunna spela

en roll. Konsumenterna har små möjligheter att påverka medierna,

särskilt sådan TV och radio som man inte direkt betalar för,

128

som man gör med tidningar och andra medier. Självfallet medför

den enskilde konsumentens val av medieprodukt ett inflytande

men det är ofta först när man organiserat detta inflytande, som

en mer avgörande betydelse kan märkas.

Bilägare och aktiesparare har lyckats organisera

konsumentintressen men motsvarigheter på medieområdet är

inte så vanliga, även om de förekommen. I Danmark finns ganska

starka lyssnar- och tittarorganisationer, vilka dessutom är

företrädda i det statliga företaget Danmarks Radio. I många länder

har de statliga/offentliga medieföretagen olika typer av ”råd”

som kan föra fram synpunkter på programverksamheten.

Sådana organisationer kan fungera som en motpart

till företagsintressena på medieområdet, en motpart som

skulle kunna leverera underlag till lagstiftningsarbetet på samma

sätt som företag och kapitalägare.

5. Information, kartläggning och forskning

Forskningens roll har redan något berörts. Det finns emellertid

anledning att ytterligare framhäva den roll som själva informationen

i sig spelar i det mediepolitiska sammanhanget.

Information kan ses som en ’motkraft’ (se ovan)

till de koncentrationstendenser som finns inom medieföretagen

och på marknaderna. Kunskap om hur ett företag avser agera,

om marknadsstrukturen och spridning av denna kunskap kan

vara ett väl så verksamt medel för att styra utvecklingen som

129

olika former av direkta ingripanden. Den under senare år något

mer systematiska kartläggningen av ägarförhållanden och andra

maktrelationer inom mediesektorn, liksom den granskande journalistiken

och mediekritiken, kan främja en större medvetenhet

om risker med minskad mångfald inom mediesektorn och därmed

påverka offentliga och privata aktörer. Bonnierfamiljen har

exempelvis tidigare visat relativt stor känslighet för kritik mot

gruppens expansionstendenser. Omvänt kan frånvaron av uppmärksamhet

mot företagens strategier leda till ganska stora strukturella

förändringar i det tysta.

Det ’tidigvarningssystem’ som skisserats i Delrapport

2001 består i väsentlig mån av olika typer av kartläggningar,

informations- och forskningsinsatser.

Medborgarandan och medierna i demokratin

Mediesituationen i den västliga världen kan tyckas märkligt paradoxal.

Dagspress, radio och television tycks mer och mer upptagna

med att kommentera och referera anföranden eller politiska

utspel från USA-presidenten, hans regering eller maktapparat.

Koncentrationstendenserna när det gäller traditionella medier

tycks fortgå tämligen obehindrat, samtidigt som makten över just

dessa medier i flera fall visat sig vara avgörande för politiska

förändringar av ganska avgörande slag.

På ett allmänpolitiskt plan pågår under tiden i Europa

processer som – inte minst i historisk belysning – påminner

130

om tidigare epokers reaktioner mot demokratiska strukturer och

beslutsformer. ”Post-fascistiska”, rasistiska eller främlingsfientliga

partier sitter redan i regeringar i två av EU:s medlemsstater,

Italien och Österrike, utgör regeringsunderlag i en tredje (Danmark)

och väntas ingå i nästa nederländska regering. I Norge har

ett liknande parti nu blivit största parti i opinionsundersökningarna.

I Frankrike slår våren 2002 en presidentkandidat, som kanske

mer än alla andra politiker i Europa knyter an till stämningar

och grupper vilka Adolf Hitler på sin tid kunde utnyttja, ut den

sittande, relativt okorrumperade, premiärministern i presidentvalet.

Om situationen beskrivs på detta, låt vara drastiskt

kontrasterande sätt, finns det anledning att ställa frågor om

vad en demokrati kan göra när företags- och institutionsstrukturen

på kulturområdet, särskilt medierna, tenderar att göra det allt

svårare att upprätthålla en mångfald i den offentliga debatten.

Det nya forumet Internet tycks i realiteten än så länge inte ge

utrymme för mer offentlighet än en lapp på min brevlåda vid

radhuset.

Statsvetaren Robert Putnam (1996) har använt

det lite vaga begreppet ’medborgaranda’ för att beskriva hur ett

demokratiskt samhällssystem kan ges stabilitet. Begreppet har en

idealistisk framtoning och det är lätt att peka på fenomen som

tyder på att denna anda snarare är andtäppa – mot bakgrund av

de starka polariseringstendenser som beskrivits ovan. En del talar

ändå för att en solid verklighet slumrar under ytan av en mediestruktur

som inte tycks ge utrymme för mer än en begränsad –

131

alltmer professionell – grupp av innehållsproducenter och en

minskande grupp av företag som kontrollerar allt större resurser.

Medborgarandan i Sverige handlar om något så

trivialt som vår ovanligt stora benägenhet att organisera oss i

olika föreningsbildningar: den frivilliga kollektiviteten som tar sitt

uttryck i en oerhört hög anslutning till fackföreningar, till andra

föreningar, i vanan att driva frågor i ett organiserat, låt vara

ibland stelbent och långsamt, beslutsmaskineri där många människor

alltjämt tillsammans har ett slags manöverförmåga.

Den svenska ”modellen” är ju ingalunda allenarådande

i Europa, men motsvarigheter finns på många håll – exempelvis

i den anglo-amerikanska frivilligarbetstraditionen.

Fackföreningar, organisationer och olika typer av

gruppbildningar av lösare slag har en begränsad blomstringsperiod

som kan efterföljas av långa perioder av passivitet, toppstyre,

byråkrati och korruption eller maktmissbruk. Men trots allt, de

organ som de frivilliga organisationerna utgör är också ett slags

andningsorgan för det fria och ordnade utbytet av åsikter, delvis

oberoende av vilken struktur för förmedling och offentliggörande

som de ekonomiska förhållandena givit – inom mediesektorn

i första hand.

Fackföreningsrörelsen har i Sverige traditionellt

engagerat sig inte bara i det direkta fackliga arbetet utan sett som

en naturlig del av sin uppgift att också bilda opinion, informera,

granska, diskutera, underhålla, inte minst genom sina massmedier.

Sedan snart tre decennier har fackföreningsrörelsen varit på

reträtt från denna hållning, medan fackföreningarnas motpart vid

förhandlingsbordet och i de politiska församlingarna, näringsli132

vets ägargrupper och ledningar, systematiskt byggt upp en kompetens

för att driva sina ståndpunkter.

Att skilja medborgarandans organiserade verkningsmekanismer

från lobbyverksamhet är inte alltid lätt: ofta

verkar naturligt nog organiserade folkligt brett förankrade grupper

med samma metoder som resursstarka kapitalägare eller mer

begränsade eliter. Organiserade mediekampanjer, direkta kontakter

med beslutsfattare, olika dolda kontaktnät etc. hör till lobbyverksamhetens

kännetecken, snarare än den offentliga debatten i

traditionell mening. Lobbyverksamhet anses ha blivit ett allt

vanligare inslag i opinionsbildningen och i det politiska beslutsfattandet

– bevisbördan för detta påstående är inte helt lätt.

Mycket tyder emellertid på att allt fler beslut i praktiken avgörs

utanför de valda demokratiska organen. Denna utveckling förstärks

av den allmänna rörelse i världsekonomin och det institutionella

samhällssystemet som vi kallar för globalisering, eller om

man så vill med en återanvändning i en ny mening av en term

från Jürgen Habermas berömda bok från 1962, ”refeodalisering”

av beslutssystemen45 – en överföring av makt från politiska organ

till företag, organisationer, olika korporationer och intressegrupper.

Förändringarna i dessa avseenden har i hög grad

relevans för vad som sker inom kulturproduktionen, inbegripet

medierna. En förnyad livskraft för medborgarandan, också på

det område där i flera decennier de mer besuttnas representanter

- förvisso medborgare även de – dominerat opinionsbildningen,

45 Diskuteras i Delrapport 1999

133

skulle kunna ligga i ett omtänkande från de folkliga organisationer

som ännu är intakta. Trots fackföreningsrörelsens gradvisa

reträtt, också från mediesektorn, är det kanske ändå denna rörelse

som skulle kunna åta sig en ny roll i detta sammanhang – inte

någon folkrörelse har, alla sina brister till trots, en sådan utbredning

och kontaktyta som fackföreningsrörelsen i Sverige.

Avvägningen av de medel som kan sättas in för

detta mot fackföreningsrörelsens andra uppgifter är i så fall något

som måste omprövas, med uppgivande av den reträttlinje

som hittills följts. I första hand är det sannolikt den oerhört finförgrenade

organisation som Landsorganisationen fortfarande

har som skulle kunna användas för ett nytt engagemang. Övriga

fackliga huvudorganisationer saknar en gemensam politisk hållning

och har därför svårare att engagera sig mer än i sina egna

intressefrågor. Uteslutet är det dock inte att ett vidare engagemang

skulle kunna ske inom mediestrukturen också från dessa

organisationers sida. Redan idag förs en tämligen intensiv politisk

diskussion inom både SACO:s och TCO:s organisationspress,

även om den kanske inte når ut till så många fler (om ens dessa!)

än de egna ”tvångsprenumeranterna”. Arbetarrörelsen har däremot

aldrig medgivit att fackföreningarna enbart skulle verka

inom den strikt fackliga ramen utan hållit fast också vid en politisk

roll för rörelsen och därmed också en roll i opinionsbildningen.

Fackföreningsrörelsen kan knappast satsa medel

av den omfattning som skulle behövas för att verksamt konkurrera

med de annonsfinansierade stora medieföretagen. Men föreningarna

skulle betydligt aktivare än idag kunna driva opini134

onsbildning och ifrågasätta rådande monopolstrukturer inom

pressen. Arbetarrörelsen saknar inte heller medel för att direkt

sätta upp egna företag inom de delar av medierna som kan verka

utan direkt dominans av etablerade annonsintressen. Framför allt

har rörelsens nätverk alltjämt en kapacitet att förmedla debatt

och information som inte utnyttjats. Den distributionsstruktur

som Stenbeckgruppen utnyttjar för att sprida sin gratistidning

Metro kan påminna om det faktum att föreningsrörelsen utgör

ett lika förgrenat nätverk som kollektivtransporterna. Olika typer

av allianser är förstås också tänkbara. Vi har visserligen idag inte

någon erfarenhetsmässig grund för att tilltro ledarna för arbetarrörelsens

fackliga gren ett omfattande engagemang på mediesidan,

men å andra sidan är det svårt att se att någon annan kraftfull

aktör skulle kunna träda in på arenan.

De optimistiska framtidsvisioner som följt de

tekniska framstegen på informationsteknikens område har knappast

ännu kunnat förverkligas, när det gäller att kompensera för

bortfallet av aktörer på den traditionella mediemarknaden, inom

dagspressen. Kanske är den svartsyn som präglar George Orwells

framtidsperspektiv när det gäller utnyttjandet av teknik lika

i själva verket lika välgrundad som teknikoptimism. Erfarenheten

säger att förutsägelser inte är särskilt träffsäkra i dessa sammanhang,

vem skulle för tio år sedan ha sagt att Metro idag är Sveriges

största morgontidning?

I nästa avsnitt skisseras ett scenario som kan ses

som en solnedgångsskildning av demokratin i den form som

dominerat i en stor del av världen efter Andra världskriget. Om

detta scenario kommer att bli verklighet eller ej beror till stor del

135

på om de demokratiska regeringarna förmår att i den nya mediestrukturen

mobilisera de krafter som kan återge den offentliga

debatten en del av den mångfald vilken förlorats genom förändringen

av marknaden och förutsättningarna för medieverksamhet

eller, mer generellt, kulturproduktion.

8 Medialiseringens

ansikten: TV-kväll med Luuk

eller frukostöverenskommelser

med Murdoch?

Putin och Berlusconi tar makten över alla tevekanaler i sina respektive

länder.

Gör Blair och Persson tvärtom: låter tevekanalerna ta makten

över sin egen mediepolitik? Eller sin politik överhuvud?

I båda fallen kan termen ’medialisering’ (Asp, 1986) av politiken

användas. Politik och medier sammansmälter till en enhet, där

kampen mellan de aktörer som verkar inom respektive fält upphör,

eller snarare, medier och politik integreras på olika sätt genom

att motsättningar som uttrycks i termer som att medierna

skall ’granska politikerna’ elimineras. Med det omfattande begrepp

för kultur som använts i Mediestrukturprojektets rapporter

136

kan dessa sammansmältningar alltså i och för sig ses som ’naturliga’

inom det vida fält som kulturproduktionen utgör.

Putin och Berlusconi går tämligen bryskt fram,

Berlusconi tillsätter sina egna anhängare som de statliga tevekanalernas

chefer och behåller sina egna kanaler, dvs. etablerar ett

personligt monopol över det helt dominerande mediet i Italien. I

praktiken har han en maktposition över medierna som i mycket

liknar de tidigare fascistiska och kommunistiska regimernas i

Europa. Berlusconis medieminister kommer som nämntsockså

från det ”postfascistiska” partiet Aleanza Nazionale.

Den svenska regeringen och den brittiske premiärministern

Blair går en annan väg: man har inga ambitioner att

själva retablera kontroll över viktiga massmedier. I stället tycks

man förhandla med de dominerande mediegrupperna, Bonniers

resp. Murdoch, båda avgörandeför de centrala väljargruppernas

röstning (kontrollörer av TV 4, resp The Sun och en mängd

andra medier, främst satellit-TV). I båda fallen har planerade eller

redan existerande regleringar av ägarkoncentrationstendenser

lagts på is resp. lindrats (den brittiska regeringen lade förslag till

parlamentet den 7 maj 2002). I Sverige fick Bonniers generösare

villkor för TV-4-annonseringen, villkor som man bl.a åstadkommit

genom att systematiskt sabotera den reglering som tidigare

rådde för annonsinslag inne i programmen. De gemensamma

europeiska reglerna om programursprung kringgås, man har

små möjligheter att föreskriva från statligt håll att europeiska

program skall dominera också under de tittartätaste sändningstiderna.

I praktiken har den svenska lagstiftningen på denna punkt

varit i stort sett tandlös eftersom sanktioner inte införts för lag137

brott. Regeln gäller i Sverige också i praktiken enbart TV4. Övriga

kommersiella kanaler lyder under andra lagstiftningar än den

svenska.

Ett solnedgångsscenario

Le Monde Diplomatique, en anrik tidning som efter hand framträder

som västvärldens kanske främsta oberoende inflytelserika

vänstertidskrift, hade dramatiska rubriker i sitt januarinummer

2002. Numrets tema är hur de mänskliga rättigheternas epok,

vilken inleddes i och med 1990-talet, efter kommunismens fall i

Europa, nu tycks tagit slut. Tidningen ser USA:s införande om

en serie undantagslagar, vilka bl. a medger att personer av utländsk

härkomst arresteras, hålls fängslade utan rättegång och t.

o. m. kan avrättas utan tillgång till rättsliga procedurer i reguljär

ordning som en vattendelare.

Tidningen tar ord som ”statskupp” i sin mun när

den behandlar Bushs ambitioner att skaffa sig maktbefogenheter

långt utöver vad USA-presidenter t.o.m haft under krigsförhållanden.

Bushs karriär, med meriter under guvernörstiden

som ’överbödel’ i Texas med ansvar för hundratals avrättningar,

makttillträdet, mot den amerikanska väljarmajoriteten, beslutat av

den till majoriteten politiskt konservativa högsta domstolen, hans

nära finansiella förbindelser med ansvariga i den största bedrägeri-

och konkurshärvan i landets historia (Enronaffären) svär

knappast heller mot tidningens bild av en kuppmakare. Hans

starka popularitet bland USA:s befolkning eller personliga charm

behöver inte heller betyda något som inte passar in i bilden.

138

Tidningens rubriker kan te sig väl alarmistiska,

särskilt i ljuset av den närmast kompakta uppslutning som dominerande

medier i västvärlden givit samme mans politik efter

attentaten mot Världshandelscentret i New York och USA:s

krigsmaktshögkvarter Pentagon. Å andra sidan kan knappast

mediernas uppträdande i detta sammanhang heller ge en bättre

illustration till den ’propagandamodell’ som Noam Chomsky och

Edward Herman lanserat för att beskriva de amerikanska mediernas

hållning i en lång rad politiska (i synnerhet internationella)

skeenden under flera decennier (Chomsky-Herman, 1986).

Ännu mer avancerade konspirationsteorier har

framförts i detta sammanhang i inlägg på Internet – teorier som

skulle kunna erinra om Riksdagsbranden i Berlin strax efter Hitlers

makttillträde våren 1933, en brand som ansågs planerad av

nazisterna själva.

Chomskys och Hermans propagandamodell har

ett nära samband med mediestrukturens utveckling. En samordnad

mobilisering av medierna – liksom under krigsförhållanden –

förutsätter någon form av kontroll över strukturen. En sådan

kontroll behöver ingalunda handla om direkt ägande eller formella

möjligheter att besluta om mediebolagens redaktionella

politik. Snarare handlar det om en indirekt kommandostruktur,

en maktstruktur som bygger på ett nätverk av gemensamma

intressen inom dominerande grupper, ett slags tyst lojalitet eller

helt enkelt en ’diskurs’ som berättar vissa saker på ett sätt som

gagnar vissa intressen och låter andra stå tillbaka. Denna bild av

makten svarar väl mot det redan flera gånger citerade maktbegrepp

som Hannah Arendt, själv flykting undan nazismen, ut139

formade, där alltså makt inte handlar om våld utan tvärtom om

metoder att utan våld få andra att göra som man själv vill.

Le Monde Diplomatiques attack mot den amerikanske

presidentens åtgärder för att begränsa de mänskliga rättigheterna,

och de konsekvenser dessa har för yttrandefriheten innebär

också en varning för att en av de mest påtagliga konsekvenserna

av Bushs maktambitioner kan innebära en upprepning av

förföljelserna mot oliktänkande från den MacCarthyistiska perioden

i början av 1950-talet.

En parallell till tidningens attack mor Bush är

granskningen av medieutvecklingen i Frankrikes grannland Italien,

med premiärministern Berlusconis närmast enväldiga kontroll

över landets televisionskanaler. Tidningens pessimistiska syn på

utvecklingen när det gäller de mänskliga rättigheterna och den

demokratiska processen kan möjligen få stöd i det faktum att den

EU-bojkott som inleddes mot den österrikiska regeringen, där ett

högerextremt parti ingår, misslyckades totalt. Någon liknande

bojkott försöktes aldrig mot Italien trots att dess regering emellertid

alltså innehåller både det post-fascistiska partiet och det

klart främlingsfientliga och separatistiska partiet Lega Nord -

Berlusconi själv står under åtal i olika korruptionshärvor46. Den

italienske premiärministern mottas som en hedrad gäst i alla

europeiska sammanhang och skakar hand med svenska statsministrar

liksom andra politiker inom EU och en av hans medarbe-

46 Den franske presidenten Chirac är också inblandad i en omfattande korruptionshärva

sedan sin tid som borgmästare i Paris.

140

tare ur det postfascistiska partiet sitter med i EU:s framtidskommission.

Berlusconis makt bygger oomtvistligt på hans

starka position inom medierna, särskilt televisionen, även om

också hans position som djärv företagsledare och hans effektiva

tillintetgörande av den traditionella italienska högern spelat stor

roll för hans politiska popularitet. Även den österrikiska extremhögerns

ledare Jörg Haiders framgångar är nära förbundna just

med hans samspel med medierna. För Berlusconis del handlar

det om direkt ägande och direkta propagandamanövrer för hans

egen politiska vinnings skull, för Haider spelar den populistiska

pressen (se Stúr, 2000) sannolikt en motsvarande roll även om

sambanden knappast låter sig dokumenteras på samma sätt.

Den allt starkare position som de högerpopulistiska

partierna i Danmark och Norge skaffat sig har däremot en

mindre tydlig förutsättning i ägandet av medierna. Där saknas

med dessa partier uttryckligt sympatiserande medier, även om

lösnummerförsålda tidningar som Ekstrabladet, BT och Verldens

Gang återspeglar en hel del av stämningarna hos de främlingsfientliga

partierna. Även den mördade holländske politikern

Pim Fortyun byggde sina framgångar på en förmåga till genomslag

i medierna, utan att direkt ha stöd av egna medier. Le Pen i

Frankrike har däremot svagt stöd i medierna.

De här beskrivna politiska skeendena i samtiden

tycks dock peka i samma riktning: mobilisering av medierna är

grundläggande för den strategi som både Putin, Bush, Berlusconi,

Blair och Haider, samt i viss mening även Kjaersgaard och

Hagen, har lagt upp för att nå sina olika politiska syften.

141

Demokratiska politiker och intressegrupper har

självfallet ett legitimt intresse av att ”nå ut” i medierna eller ännu

hellre mobilisera de viktigaste medierna för sin sak. Skillnaden är

i de här anförda fallen snarare att politiker har visat sig beredda

att gå mycket längre än tidigare i sina ansträngningar och kanske

också att mer skrupelfritt använda sig av direkta uppgörelser och

maktbefogenheter för att främja sin position i medierna.

Den brittiske ledaren för det ”nya” labourpartiet

Tony Blair representerar kanske den mest radikala omsvängningen

och tydligaste ambitionen att få de viktigaste medierna som

allierade på sin sida. Från att ha haft sin huvudsakliga bas i fackföreningarna

vände han sig till den som behärskade den mentala

miljön, mediekungen Rupert Murdoch. En frukost i Australien

med Murdoch och Blair som deltagare året innan parlamentsvalet

våren 1997 avgjorde enligt en omfattande brittisk opinion

saken: Murdochs största brittiska populärtidning The Sun och

andra tidningar ställde upp bakom Blair, i stället för bakom de

konservativa som man alltid tidigare stött.

I utbyte fick Murdoch, som nämnts - vilket är

särskilt tydligt för den som under tio år följt det brittiska motståndet

mot kampen för att reglera och något tämja de stora

medieägarnas dominans i Europa – en oförändrad politik på

denna punkt. Margaret Thatchers stöd från Murdoch var i och

för sig inte självklart, Murdoch hade i sin ungdom haft vänsterradikala

sympatier.

Det brittiska motståndet mot ingripanden inom

en europeisk ram mot maktkoncentrationen över de traditionella

medieföretagen har lett till fullständig framgång. EU har lagt ner

142

sitt under mödosamma utredningar framtagna lagförslag och

Europaparlamentets initiativ har likaledes upphört, trots några

invändningar. På den brittiska hemmaplanen har alltså regeringen

den 7 maj 2002 lagt fram förslag vilka avsevärt underlättar för

större medieaktörer som Murdoch att bygga ut sina positioner.

Slutresultatet av drygt tio års internationell diskussion

om riskerna för mediekoncentration för demokratin i

Europa kan alltså te sig nedslående.

• Ett av länderna i Europeiska unionen, Italien, styrs av en

person, som, förutom att lägga samtliga TV-kanaler i detta

TV-dominerade land under sig, försöker tysta de domare

som driver rättsprocesser i åratal mot honom (hans bror har

redan dömts till fängelse, men fortsätter som utgivare av en

Berlusconitidning) blir kanske perspektivet inte så olikt

gångna mörkare tiders. Samme figur regerar tillsammans

med det reguljära postfascistiska partiet och rasistiska grupper

• Ett annat land i EU regeras delvis av anhängare till en man

som har entydigt nazistiska sympatier, låt vara i en charmfull

tappning, en man som har en stor del av sin karriär att tacka

det extremt populistiska pressorganet i den extremt koncentrerade

pressmiljö som Österrike utgör.

• Inga ansträngningar görs i något europeiskt land att minska

koncentrationen av makt över medierna, tvärtom genomförs

lagändringar (förbereds i Norge) som underlättar sådan.

• De europeiska gemensamma lagstiftningsprojekten har avbrutits

genom bl.a. intensiv lobbyverksamhet från de stora

medieägarna.

143

Det scenario som urskiljs är en utveckling bort från en demokrati

där ett flertal olika medieaktörer oberoende av varandra och av

den politiska makten ger utrymme för ett fritt och kritiskt utbyte

av åsikter på centrala politiska, kulturella och idémässiga fält. I

stället dominerar ett allt mindre antal aktörer, där flera dessutom

redan visar ett obetydligt intresse för centrala demokratiska värden.

Tillkomsten av nya interaktiva kommunikationsmöjligheter

har hittills inte ändrat på inriktningen i denna utveckling även om

dessa mer okontrollerade former för kommunikation kan spela

en betydelsefull roll som kritiskt forum och bland begränsade

grupper kan utgöra alternativ till de dominerande kulturprodukterna.

144

9 Medier, kultur och

mångfald i ett framtidsperspektiv

Undersökningsbehov

Föregående avsnitts mer pessimistiska scenario kan balanseras av

ett mer specifikt resonemang om vilka behov som finns av ett

vidare arbete på ett mer teoretiskt plan för att möta de risker

som den nuvarande utvecklingen tycks innebära.

Mediestrukturprojektet var en del av ett undersökningsarbete,

ursprungligen grundat i statlig och internationell

mellanstatlig utredningsverksamhet. Det nu misslyckade lagstiftningsförsöket

kommer sannolikt att följas av flera förslag och

den politiska kampen fortsätta. Undersökningar som stödjer den

ena eller andra ståndpunkten kommer sannolikt att sättas igång

på flera håll. Nedan skall skisseras några typer av undersökningar

som i framtiden skulle kunna ge underlag för politiska beslut och

kanske t.o.m lagstiftning, på nationell eller övernationell nivå.

Tre olika nivåer kan urskiljas, representerande

olika former av undersökningstyper och tänkbara delstudier.

Möjligheten att på kort sikt genomföra studier inom dessa områden

beror på resurser och/eller samarbetsprojekt. De kan ses

som tänkbara uppgifter för den typ av nätverk som skulle behövas

för att följa förändringar i strukturen inom ett ’tidigvarningssystem’

vilket integrerar forskningen.

145

Innehållsliga konsekvenser av den yttre mediestrukturens

förändring

Mediestrukturen i yttre bemärkelse (se strukturbegreppet i Delrapport

2001, kap.3) ses normalt som ”basen” för de övriga nivåerna,

”innehållsnivåerna”. Svårigheter i innehållsbegreppet har

diskuterats relativt utförligt i Delrapport 2000 (kapitel 4.4) och

ett försök till analys av sambanden mellan struktur och innehåll

har gjorts i delrapport 2001 (avsnitt 7).

Förändringarna inom mediestrukturen är för närvarande

i huvudsak internationellt betingade – även de förändringar

som sker på nationell eller lokal nivå. Det innebär att liknande

förändringar spelar en viktig roll i de flesta utvecklade

länder. Men även i många andra länder, där efter hand relativt

stora grupper av befolkningen delar den industrialiserade världens

villkor och livsstilar medför globaliseringsprocessen att

kulturella, ekonomiska och historiska skillnader försvinner, även

om också motrörelser i form av ”fundamentalism” eller nationalistiska

strömningar gör sig gällande, enligt många forskare delvis

som svar på globaliseringen.

Relativt breda beskrivningar har gjorts när det

gäller förändringar av ekonomiska strukturer, exempelvis av de

statliga utredningar som sedan 1990-talets mitt arbetat med frågor

om mediekoncentration. En mer kontinuerlig och över tid

jämförbar ägarstatistik har som nämnts också sedan några år

publicerats genom Nordicoms försorg (finansierad av särskilda

146

statsmedel). Däremot har få försök gjorts att systematiskt granska

konsekvenserna av denna utveckling för det som ofta ses som

”kärnan” i mediernas verksamhet, nämligen opinionsbildningen

och nyhetsförmedlingen (samt möjligen det konstnärliga skapandet)

– dvs. det som står i fokus för Mediestrukturprojektet. Den

politiska opinionen är som nämnts mycket delad men bygger i

allmänhet sina slutsatser mer på vad som uppfattas som allmänt

kända fakta än på detaljstudier och mer systematiska analyser.

Tendensen att upprepa tidigare debatter och ståndpunkter, vilka

redan analyserats i exempelvis utredningar eller enstaka forskningsarbeten,

är vanlig.

En granskning av konsekvenserna av medieutvecklingen

kan dels ske genom fallstudier, dels genom mer översiktliga

analyser av händelseutvecklingen och framtidsperspektiv.

Fallstudier

Det finns många exempel på ägarförändringar eller andra strukturförändringar

i Sverige (företagssammanslagningar, nedläggningar

etc.) vilka skulle lämpa sig som objekt för fallstudier. Flera

sådana har nämnts i delrapporterna från Mediestrukturprojektet,

främst inom pressen. De socialdemokratiska tidningar som nu

köpts upp eller slagits samman med borgerliga tidningar, eller

mer eller mindre delvis sålts till koncerner med tydliga borgerliga

förtecken, utgör sådana fall: Aftonbladet, Norrländska Socialdemokraten,

Folkbladet Norrköping, Folkbladet Västerbotten,

Gotlands Tidningar, Nya Norrland är exempel. Andra exempel

är Bonniers övertagande av TV 4, spelet kring digital-TV, digitalradions

fiasko m.m.

147

Översiktliga analyser

Den begreppsliga strukturen kring mediekoncentrationsproblemen

har tagit relativt omfattande utrymme i Mediestrukturprojektets

rapporter.

Ett exempel är analysen av diskussionen om

skillnaden mellan hur en process har påverkat innehållet och

vilka risker som finns för påverkan (Se Delrapport 2000, kapitel

5-6). I mediedebatten efterlyses ofta ”bevis” för att förändringarna

verkligen orsakat skada. Den ena sidan tenderar att peka på

de nya medierna, tillväxten i antalet kanaler i radio och television,

m fl faktorer och avvisar därför varje form av inte bara ingripanden

utan ofta även diskussion av problemen. Den andra sidan

understryker de risker som strukturförändringarna medför i sig

och behovet av att anpassa samhället till dessa nya risker.

Andra exempel på mer översiktliga analyser och

granskningar som skulle kunna göras i ett längre perspektiv är

den roll som journalisterna och andra medverkande i produktionsprocessen

spelar, betraktad från arbetsvillkorssynpunkt.

Traditionella områden för analyser är den roll

som olika 'grindvakter' på olika nivåer – nya och gamla – fått genom

den nya tekniken och strukturen. Sådana grindvakter kan

vara nyhetsbyråer, produktionsbolag, tekniska grindvakter i form

av exempelvis programvara i digitala system (elektroniska programguider,

Internetportaler) men också konkreta Internetserviceföretag,

telebolag, tekniska sändarföretag, producenter av digital

och annan hårdvara. Men det finns andra också kommersiella

148

grindvakter som prenumerations- och distributionssystem, och

mer subtila länkar som t ex hänsynstagande till annonsörer eller

olika intresseorgan inom eller utanför ägarnas krets.

En delvis parallell aspekt som berörts ovan är

frågan om hur den journalistiska professionaliseringen påverkar, i

jämförelse med förändringen av ägarstrukturen, nyhetsförmedlingen

och opinionsbildningen. Professionen ses ju ibland som

en grindvakt i sig: ett skrå som skaffat sig gemensamma uppfattningar

och en gemensam syn på hur journalistik skall bedrivas,

vilka nyheter som är viktigast etc. Utbildningen är en viktig del av

denna grindvaktsfunktion. Därmed dras också kunskapsproduktionssystemen

vid skolor, universitet och forskningsorgan

in i bilden. Den formella utbildningen vidarebefordrar normer

och måttstockar och ger ett slags skrå-identifikation eller kåranda.

Som negativa exempel på konsekvenser av skråbildningen

brukar anföras kvälls- och skvallerpressens bedömningar, allt för

ensartade bedömningar av nyhetsvärdet i vissa händelser, koncentration

på enstaka personers misstag (”drevet”), ensidiga fokuseringar

på vissa typer av händelser (krig, ekonomiska katastrofer,

till förfång för långsiktiga perspektiv, miljö, kultur etc.).

Positiva exempel finns förstås också på när den journalistiska

etiken verkligen fungerar, när myndigheters eller företags maktmissbruk

avslöjas genom ett metodiskt och självständigt yrkesarbete

av journalister.

149

Den offentliga maktens roll inför den nya mediestrukturen

Två typer av frågeställningar kan behandlas i forskning om den

offentliga maktutövningen och inflytande över det offentliga

rummet.

Dels kan principiella frågor om den offentliga makten

tas upp, exempelvis gränser för offentlig insyn i inflytandet

över medierna, liksom förutsättningar för och effekter av offentliga

ingripanden överhuvudtaget.

Också metoder för offentliga ingripanden i mer

konkreta detaljer kan tas upp, som framförts i avsnittet ovan om

åtgärder för mångfald, exempelvis lagstiftning, subventioner,

skattefavörer, 'motvikter' i form av ’public service’ eller andra

typer av offentligreglerade eller finansierade medier, marknadsövervakning

(inkluderande forskning, utredning och analys till

konkurrensingripanden, regler om insyn etc.).

En central frågeställning i detta sammanhang är

det offentliga ägandet i en konkurrenspräglad mediestruktur,

gentemot privata eller korporativa maktstrukturer Vilken roll

skall, får eller kan, det allmänna i form av staten eller andra offentliga

organ spela inom infrastruktur, inom tele, post, sändarbolag,

olika 'förpackningsnivåer' eller produktionsföretag på olika

nivåer inom medierna? Historiska strukturer har under senare

decennier luckrats upp genom det som ofta kallats för avreglering,

men som snarare handlar om reglering av privata intressens

verksamhet på nya hittills inte konkurrensutsatta områden. Uppkomsten

av nya monopol och oligopol, liksom konstruktionen

av buffertarrangemang i form av stiftelser, olika metoder för att

150

tillämpa offentligt ägande i det som kallas för public serviceföretag

etc. komplicerar denna bild.

Studier av dessa problem, är ofta en viktig ingrediens

i det offentliga utredningsväsendet inom medie- och kultursektorn,

kanske mer än inom forskningen. En väsentlig del av

beslutsunderlaget – vilket dock oftast saknas inom kulturpolitiken,

liksom inom mediepolitiken – är effektstudier vilka granskar

insatser från den offentliga sektorn.

Mediestruktur och demokratiskt deltagande

En annan typ av undersökningar handlar snarare om direkta

politiska konsekvenser av strukturförändringarna än om innehållet

i de texter som produceras.

I centrum står två frågor:

• dels konsekvenserna av en (ökad) segregation inom mediemarknaden

mellan olika medborgargrupper, dvs. den

demokratiska participationen,

• dels om mediestrukturförändringarna leder till att utrymmet

för avvikande (ibland av flertalet bedömda som

extrema eller udda) åsikter minskar och därmed ett reducerat

politiskt engagemang eller t o m apati..

151

Segregationen

Frågan kan formuleras på följande sätt: Hur utvecklas opinionsbildningen

när medierna dels närmar sig en sorts ”medellinje” i

politiskt hänseende genom 'breddning' och/eller 'professionalisering',

dels delas upp i olika marknader för rika och fattiga? Kan

demokratiska politiska strukturer överleva när valdeltagandet

sjunker under 50 % (och dessutom den välbeställda halvan av

befolkningen, som i USA) i nationella val och ännu lägre i andra

val, kommunala, EU-parlamentsval, folkomröstningar47 etc. I

denna frågeställning ligger en traditionell problematik rörande

relationen mellan ett brett folkligt deltagande i den demokratiska

beslutsprocessen å ena sidan och det formella eller rättsligt organiserade

konstitutionella och liberala/frihetliga typen av samhällsskicket

å den andra.

En del radikala kritiker av den västliga styresformen

– särskilt som den tillämpas i USA - hävdar (som Edward

Herman och Noam Chomsky) att vi inte längre har att göra med

ett folkstyre i egentlig mening, även om de konstitutionella formerna

för en demokrati finns kvar. Det handlar snarare om en

konstitutionell ”plutokrati”, ett rikemansvälde. Förutom det låga

valdeltagandet är makten över samhällsapparaten i huvudsak

förbehållen bolagsintressen, och den formella demokratiska representationen

förmår inte hålla avståndet till dessa intressen

eller påtryckargrupper. Enligt denna syn har medierna förvandlats

till representanter för i huvudsak samma samhällsintressen.

47 här har ju dock Schweiz en gammal tradition av mycket lågt valdeltagande i

folkomröstningar i alla möjliga frågor

152

Avvikande röster tolereras visserligen men har ett litet genomslag

i opinionsbildningen och når sällan fram till den politiska nivån.

En annan tolkning skulle kunna gå ut på att kulturproduktionen,

inklusive medierna, inte kan skiljas från den

offentliga maktapparaten utan är integrerad i den, på gott och

ont. Medierna kan, trots denna integration i maktapparaten, i

olika typer av kritiska situationer, fylla en viktig roll i samhällsskicket,

som ett slags säkerhetsventiler mot maktmissbruk. Detta

just genom att de inte behärskas av ett enda kommersiellt eller

politiskt intresse, vilket också är förhållandet i en oligopolsituation

(till skillnad från monopol). I den svenska kulturproduktionsstrukturen

skulle exempelvis Schibsted eller Stenbeck kunna

fungera som säkerhetsventil i förhållande till Bonniers dominerande

medier och vice versa. Detta trots att var och en av dessa

aktörer kan ha ett monopol, eller en stark dominans, inom vissa

marknader.

Det finns också en annan omständighet som gör

sammanhangen mellan ekonomiskt maktinnehav, publikandelar,

upplagesiffror etc. och det som kan kallas för säkerhetsventilfunktionen

i en demokrati mindre entydiga. Också medier som

inte har ett omfattande publikt genomslag, exempelvis politiska,

intellektuella eller konstnärliga tidskrifter, ’smala’ TV- eller radioprogram,

kan fylla en vidare funktion än vad som framgår av

det statistiska genomslaget.

Denna något mer idealistiska och kanske optimistiska

bild av samhällsfunktionerna och kommunikationen inom

det politiska livet innebär samtidigt en mer elitär syn på demokratins

livskraft. Om bara några få fortsätter att kritiskt granska

153

samhällsinstitutionerna, inklusive organisationsliv och företagsamhet

finns de drivkrafter kvar som kan ge impulser till förnyelse

och indirekt förmedla ett slags folkligt deltagande i samhällsapparaten.

En variant av detta synsätt är det som i traditionell

medievetenskaplig terminologi kallas för ’diskussionsmodellen’

för förhållandet mellan medier och politik. Den säger att inte

enbart upplagesiffrorna utgör ett mått på en tidnings inflytande

över den offentliga debatten, utan att man också måste räkna

med en intern kommunikation, i den journalistiska världen, liksom

bland medieanvändarna, en kommunikation som når ut till

en vid krets av läsare, tittare och lyssnare.

I Sverige läses och citeras Dagens Nyheter och

Svenska Dagbladet – och en lång rad andra tidningar, liksom

televisionsprogram etc. – också av lokala tidningars redaktioner

och leder där till olika former av opinionsyttringar och ett slags

ställföreträdande debatt, detta trots att Dagens Nyheter eller

Svenska Dagbladet läses av ett försumbart antal personer utanför

Stockholmsregionen. Television och radio har på motsvarande

sätt publik över hela landet, låt vara att vissa ’smala’ program har

låga publiksiffror, publikandelar som dock utgör stora grupper –

1 % lyssnare till en smal radiodebatt om filosofi utgör trots allt ca

80 000 personer, en publikandel som bara ett fåtal tidningar kan

räkna med för en del av sitt material. På detta sätt kan opinionsyttringar

i medier som inte normalt förekommer i en region eller

i en social grupp förmedlas indirekt, och ha stort inflytande.

Utvecklingen i den kommunistiska delen av Europa – centrerad

kring ganska små avvikande oppositionella grupper - visade tydliga

exempel av indirekt verkan av detta slag.

154

Participation och kvalitet – mångfald och resurser

De olika tolkningar av medieutvecklingen som skisserats ovan

kan uttryckas som hållningar till mediernas ”participatoriska”

funktion i den politiska debatten48. I centrum står dels kulturproduktionens

– speciellt mediernas – roll för att möjliggöra

bredare befolkningsgruppers deltagande i den politiska opinionsbildningen

och upplysningen, dels uppgiften att ge utrymme åt

reflekterade, kvalificerade – ibland kanske ovanliga eller starkt

avvikande eller innovativa - ståndpunkter som saknar aktuell

förankring i större organiserade gruppers intressen.

Två synsätt kan förenklat sägas stå emot varandra. Vi kan kalla

dem för ’Kvalitet före mångfald’, respektive ’Mångfald före kvalitet’.

49

48 Jag tackar landshövding Mats Svegfors för värdefulla synpunkter kring dessa

frågor uttryckta i en intervju den 7 februari 2002.

49 Mångfaldsbegreppet inbjuder till en lite enkel skämtsamhet genom att ställas

mot begreppet enfald. Tidningarnas ledarsidor, både Ölandsbladets och

Dagens Nyheters eller Svenska Dagbladets, översvämmas tidvis av denna

skämtsamhet i debatter om mediestrukturen.

I delrapport 2001 från Mediestrukturprojektet refereras till en diskussion

vid en vetenskaplig konferens i Finland år 2000 (Picard, 2000) om mätning

om mångfald och kvalitet i medierna, där just frågan om kvalitetens (i en

mängd olika bemärkelser) förhållande till mångfalden diskuteras.

En diskussion, som komplicerar debatten, för att inte säga förvirrar begreppsbildningen,

förs i Sverige om mångfalden inom de statliga och statsreglerade

medieföretagens (SVT, SR, UR och TV 4) programinnehåll. Där

handlar det framför allt om vilka programgenrer som förekommer och skall förekomma.

SVT, SR och TV 4 är alla ’allmänkanaler’ - skatteavgifts- resp. annonsfinansierade

– där det gäller att en viss mångfald genrer och proportioner

mellan dessa genrer ses som ett kvalitetskriterium, vilket inte får under155

’Kvalitet före mångfald’

Detta synsätt kan skisseras på följande sätt.

Mediernas politiska uppgift är att leverera underlag för den politiska

dialogen (eller konflikten) i ett fritt samhälle. Det är därvid

relativt ovidkommande om detta underlag är ’förankrat’ i en

politisk, klassmässig, intressemässig, etnisk etc. grupp – större

eller mindre, majoritet eller minoritet. Det handlar om att ta

fram de synpunkter i debatten som har betydelse för hur ett

samhällsproblem skall lösas eller en konflikt hanteras, resurser

användas etc.

Detta synsätt innebär en stark betoning av att argument

är artikulerade, har ’kvalitet’ i bemärkelsen att vara språkligt

och logiskt väl utformade, insiktsfullt när det gäller komplikationer,

reservationer, vetenskaplig och annan kunskapsbakgrund

etc. Ett sådant synsätt kan i viss mening betraktas som ’elitärt’ –

eftersom framställningen ibland inte kan undvikas vara ’akademisk’,

dvs. förutsätta en relativt avancerad utbildningsbakgrund

för att förstås och bemötas. Kvalitet i denna mening uppfattas

ibland också som en egenskap som i sig innefattar kunskap om

och hänsynstagande till motargument, andra ståndpunkter etc.

Sådana ståndpunkter bör också, såsom i den vetenskapliga artikulerade

traditionen, framställas så att den andra parten kan tänskridas.

Motsvarande krav på ’mångfald’ i genremässig bemärkelse gäller däremot

inte Utbildningsradion, som ibland på ett förvirrande sätt förs till samma

’public service-’kategori som Sveriges Television och Sveriges Radio.

156

kas godta framställningen – ’objektivt’ i den meningen. Kvalitet

kan därmed också ses som en överordnad kategori till ’mångfald’, i

den här använda innehållsliga bemärkelsen. Man tar hänsyn till

och redovisar olika åsikter i sin argumentation. Att ståndpunkter

uttrycks i debatten på ett högt kvalificerat sätt är avgörande för

att den demokratiska offentligheten skall fungera, mer avgörande

än om det finns olika fora, företagsmässigt, publicistisktredaktionellt,

’strukturellt’ skilda, för att ge plats åt dessa uttryck.

Ett monopol, eller ett oligopolistiskt (exempelvis i en monopolistisk

konkurrens organiserat) medielandskap kan mycket väl fungera,

ibland t.o.m. bättre än ett uppsplittrat, fragmentiserat, landskap,

för att ge plats åt denna typ av kvalificerad debatt. Just

kvalifikationsnivån är också en garanti för att det finns kompetens

att nära och ingående granska också mycket mäktiga makthavare

inom politik och övriga delar av samhället. Dessa samhällsskikt

kan i annat fall undslippa sådan granskande och kritisk

belysning – och därmed kan en viktig del av den demokratiska

offentligheten gå förlorad.

Med en term som lånats från specialiserad filosofisk-

logisk debatt kan denna hållning betecknas som ’realistisk’.

Vissa ståndpunkter, beskrivningar etc. motsvarar helt enkelt

bättre verkligheten, är sanna, och bör därför ges företräde, även

om de inte är representativa för en större eller mindre grupp

personer. Den motsatta hållningen skulle då kunna betecknas

som ’anti-realistisk’, och knyter en beskrivning etc. till det ’bevis’

som levereras för denna beskrivnings riktighet – och till beviset

hör förutsättningar, språkbruk, kategorier. Dessa termer spelar

stor roll i aktuell logisk-filosofisk debatt sådan den inspirerats av

157

den brittiske filosofen Michael Dummett och diskuterats av

Stockholmslogikerna Dag Prawitz och Per Martin-Löf.

’Mångfald före kvalitet’

I en annan attityd råder den motsatta relationen mellan kvalitet

och mångfald. Här är det framför allt pluralismen i de olika utgångspunkterna,

problemformuleringarna, urvalet av referenser,

intressen, angelägenheten för olika grupper av människor, särskilt

större grupper, som betonas.

Kvalitet i den ovan angivna meningen är inte något

som nödvändigtvis, enligt denna hållning, utesluts i de framställningar

som tar plats i den demokratiska politiska debatten.

Tvärtom skall stor vikt läggas inom varje uttryck och medieprodukt

som företräder (representerar) en särskild åsikt eller opinion

att göra detta så bra som möjligt. Men huvudintresset riktas mot

att det faktiskt finns utrymme i debatten för att formulera frågor

på olika sätt, att anlägga vitt skilda utgångspunkter (referensramar,

diskurser, horisonter, förutsättningar, kategorier, förgivettaganden,

vinklar, perspektiv, orden är många….).

Dessa utgångspunkter är knutna, på ett mer eller

mindre nödvändigt sätt till olika intressegrupper, till ekonomiskt,

kulturellt och socialt kapital, för att tala med Bourdieu. Man skall

inte inbilla sig att man kan lyfta från sin egen bakgrund eller sin

egen bindning till etnisk, klassmässig eller teoretisk tradition och

ställa sig utanför debatten för att driva den ’rena kvaliteten’. Den

senare antropologiska, filosofiska och idéhistoriska debatten

(Foucault m.fl. samt den nämnda kommande avhandlingen av

158

Marianne Winther Jørgensen50) har understrukit nödvändigheten

av reflexivitet i den filosofiska och empiriska forskningen om

människan och samhället. Denna flertusenåriga filosofiska kunskapsteoretiska

debatt kan möjligen anses ha börjat med sofisterna

i Atén och kanske särskilt sofisten Protagoras sats om

’människan som alltings mått’.

En parallell diskussion har förts för naturvetenskaperna,

både inom fysiken (kvantmekaniken och mätteori,

kaosteori etc.), biologin (ändamålsförklaringarnas roll), och matematiken

inklusive logiken (förutom realism mot anti-realism

också konstruktivism, intuitionism etc.) och därmed också ’teorier

som sådana’ för att tala med filosofen och logikern Edmund

Husserl (1999). En mer praktisk och lite trivial konsekvens av

detta synsätt är att just främjandet av olika fora för att uttrycka

olika utgångspunkter (….) är en väsentlig och avgörande del av

den demokratiska offentlighetens villkor.

Man kan se detta synsätt som ett slags liberalismens

credo, likaväl som det första redovisade synsättet. En liberal

utgångspunkt innebär att just friheten att starta och driva

företag är grunden för att en demokratisk debatt skall fungera.

Detta förutsätter dock en samhällsorganisation som verkligen

medger en sådan frihet, vilket förutsätter ett visst mått av tvång

mot de krafter som tenderar att dominera den samhälleliga strukturen

(privata, organisationer, offentliga, stat, etc.). Liberalismen

och den ’materialistiska’ samhällssynen förenas i denna attityd:

50 Som jag haft förmånen att läsa i manuskriptform och som alltså inte kan

citeras!

159

’strukturen’ eller ’basen’ är ett nödvändigt villkor för att mångfalden

i innehållsligt hänseende skall kunna etableras.

En slutsats av detta synsätt är att man mycket väl

kan acceptera ’kvalitetsbrister’ i ett mediesystem (kunskapssystem)

om bara ett flertal utgångspunkter kommer att göra sig

gällande. Konkret kan vulgära, sensationsbetonade, illa underbyggda,

upphetsande eller populistiska medieprodukter mycket

väl vara lika viktiga som djuplodande, analytiska, välformulerade

produkter. Det viktiga förblir det som kan kallas för den participatoriska

kvalitén: att de olika produkterna verkligen står för hållningar

som utgör olika synsätt i samhällsdebatten. Många små,

fattiga och relativt ’lågtstående’ medieprodukter tillsammans

utgör då en mediestruktur av sammantaget en högre kvalitet än

en struktur där ståndpunkter utformas med större omsorg men

också av en mycket mer begränsad grupp människor, med ofta

gemensamma intressen, likartad klass- och utbildningsbakgrund

etc.

Detta gäller såväl i en struktur där mångfalden är

’intern’ som där den är ’extern’. En monopolistisk mediestruktur,

exempelvis en enda radiokanal, kan inom sig rymma olika medieprodukter

– i detta fall program – likaväl som en pluralistisk

företagsstruktur. Sambanden mellan den företagsmässiga och den

innehållsmässiga mångfalden är inte självklart de samma. Det

normala är kanske dock att just den företagsmässiga och därmed

’materiella’ eller yttre mångfalden i innehållslig mening, är den

struktur som bäst anses motsvara idealet för den liberala teorin

om åsiktsbildningen. Den komplicerande faktor som organisationsstrukturen

för monopolmedierna – främst ägande och kon160

troll – utgör, kan, och har historiskt, ofta vänt bilden i sin motsats.

Man finner åtskilliga liberaler som försvarar en starkt koncentrerad

struktur, precis som man finner socialister som kritiserar

monopolbildningen. Vem som äger, privata kapitalister, organisationer,

eller det allmänna i form av staten eller offentligkontrollerade

företag är i dessa fall oftast en avgörande faktor

snarare än antalet företag (produkter etc.).

Konvergens?

De kultur- och mediepolitiska ståndpunkter som uttrycks i de

här skisserade schemana finns företrädda inom olika klassiska

politiska läger (konservativ-liberala mot radikal-marxistiska), och

har således också ett slags metafysisk eller åtminstone kunskapsteoretisk

grundval, vilken påverkar hållningarnas utformning,

och faktiskt också politiska beslut, kampanjer som drivs, etc. Vi

finner åter bekräftelse på den ”kulturproduktionens sammanflätningar”

som behandlats i delrapport 2000 (kap.3), där särskilt i

förhållandet mellan exempelvis medier och rättsväsen, men också

i delrapport 1999 om medier och forskning. Attityder är svåra

att renodla på detta område: som redan Friedrich Engels hävdade

mot sin parhäst Karl Marx måste man inse att det inte föreligger

ett enkelriktat beroendeförhållande, vilket delvis ligger i

oklarheten i de begrepp (kultur-natur, ’ande’-materia) som förutsätts.

I de rapporter som har lagts fram inom Mediestrukturprojektet

har som nämnts ett mer ’idealistiskt’ förhållningssätt

uttryckts, där faktiskt ’andliga’ strukturer som kunskap, organisa161

tion, men också konst, ’kultur’ i snäv mening setts som primära i

förhållande till de i traditionell (mycket vag) mening materiella

produktionsförhållandena. Vi ser här, som i den i delrapport 3

uttryckta skepsisen mot skillnaden mellan socialistiska och liberala

utgångspunkter, ett slags konvergens mellan två olika synsätt.

När begreppen renodlats och analyserats tycks en hel del av motsättningarna

som formulerats kring dessa begrepp, och för vilka

människor offrat liv och blod51, helt enkelt upplösas. En tydlig

parallell kan ses till (forna tiders) religionsmotsättningar: Vår

egen nation (eller åtminstone dess härskare) var beredd att offra

liv och blod under flera decennier för att främja ’rättfärdiggörelsen

genom tron allena’, även om kloka historiker förstås ’genomskådat’

detta motiv sedan länge och klarlagt (i suverän vetenskaplig

makt- eller subjektsposition) de ’egentliga motiven’: materiell

rikedom, dominans över handel, jord och produktionsresurser.

Det kommunikativa handlandets nya redskap.

Medieutvecklingen och medialiseringen har i det ’moderna’ och

’post-moderna’ samhället en vidare betydelse för den mänskliga

51 En intressant notis ur medieforskningens historia: Walter Lippmann

(1997/1922) uppfattar i sin klassiska analys av begreppet ’Public Opinion’

162

kunskapsprocessen och andra ’andliga’ eller kulturella processer

än andra delar av samhällslivet. Relationerna mellan medierna å

ena sidan och politik, idéutveckling och kulturdebatt å den andra

har en särskild betydelse för hur begreppsbildning, ’åsiktsrummet’

och kategoriseringar formas. Nya kunskapsbearbetningsredskap

har radikalt ökats i tillgänglighet genom informationsteknologins

och mediestrukturernas förändring, vilket lett till nya typer

av kommunikationsstrukturer och tankemetoder. Datortekniken

har betytt en revolution för nästan alla vetenskapers utveckling -

en stor del av bearbetning av data, problemlösning, översikter

etc. skulle vara omöjlig utan informationsteknikens redskap. Det

är uppenbart att våra relationer till mentala, logiska och semantiska

kategorier, tankefigurer och tankemönster starkt har påverkats

av detta. Habermas diskussion på 1980-talet om det kommunikativa

handlandet som det väsentliga plan där samhällslivet

kan beskrivas måste betraktas i ett nytt ljus genom påverkan av

ny teknologi på informationsområdet. Betydelsen av denna utveckling

kan inte närmare diskuteras i denna rapport – utvecklingen

har knappast mer än börjat, enligt många bedömare.

En systematisk granskning av mångfaldens problem

inom medie- och kulturproduktionen i denna omfattande

samhällsomvandling måste mycket snart upprepas, ja bör ständigt

pågå.

Lenins ’nya ekonomiska politik’ som ett övergivande av kommunismen som

sådan. (Sid 119-120)

163

10 Litteratur

Adorno, Theodor och Horkheimer, Max (1997). Upplysningens

dialektik. Göteborg : Daidalos. (Orig. New York 1944).

Albinsson Bruhner, Göran, (1998) Dagspressens politiska ekonomi

Stockholm : Studieförb. Näringsliv och samhälle (SNS)

Arendt, Hannah, (1998). Människans villkor. Göteborg: Daidalos.

(Originalupplaga 1958).

Baker, C. Edwin (1994), Advertising and a Democratic Press. Princeton,

N.J.

Beckman, Svante (2002) ’Little Culture and Big Culture: om

kulturproduktionens begrepp’. I kommande volym utgiven av

Riksbankens Jubileumsfond.

Beckman, Svante (2001) ’The Concept of Cultural Work’. I

Snickars, Folke (red.) Culture, Society and Market. Rapport från

Statens Kulturråd 2001:6. S. 117-140.

Bergström, Annika (utg.)(2002). Efter Arbetet. Göteborg: JMG

och SOM-institutet.

Bonnier, Tor (1972). Längesen. Stockholm: Bonnier.

Bonnier, Åke (1974). Bonniers. En släktkrönika. Stockholm: Bonnier.

Bourdieu, Pierre (1987). Choses dites. Paris: Éditions de Minuit.

Bourdieu, Pierre (1984). Questions de sociologie. Paris: Éd de Minuit.

Bourdieu, Pierre (1979) La distinction. Paris : Ed. de Minuit

Bourdieu, Pierre (1996) Sur la télévision. Paris: Raisons d’agir.

Carlsson, Ulla (1998) Frågan om en ny internationell kommunikationsordning.

Göteborg: JMG.

164

Chomsky, Noam och Herman, Edward (1994) Manufacturing

Consent. London.

Foucault, Michel (1966). Les mots et les choses. Paris : Gallimard.

Habermas, Jürgen (1998). Borgerlig offentlighet. Lund: Cavefors.

Tyskt original 1962.

Habermas, Jürgen (1998b) Die Postnationale Konstellation. Frankfurt:

Suhrkamp.

Habermas, Jürgen (1997). Theorie des kommunikativen Handelns.

Frankfurt: Suhrkamp Taschenbuch Wissenschaft. 1. uppl.

1981.

Hadenius, Stig och Weibull, Lennart (1998). Massmedier. 6 uppl.

Stockholm: Bonnier, Alba

Herman, Edward S. och McChesney, Robert W (1997) The Global

Media. The New Missionaries of Global Capitalism. London: Cassell.

Hjarvard, Stig (1995) Internationale TV-nyheder. København: Akademisk

forlag.

Husserl, Edmund (1999). Logiska undersökningar. Volym 1. Stockholm:

Thales. (Tyska originaluppl. 1899)

Jönsson, Martin (2001). ’Raka vänstervridna nyheter’. I Media i

fokus nr 2, 2001, s. 74 ff.

Lafontaine, Oskar och Müller, Christa (1998). Keine Furcht vor der

Globalisierung. Bonn.

Lindqvist, Sven (1978) Gräv där du står : hur man utforskar ett jobb.

Stockholm : Bonniers.

165

Lindström, Marie, 1996. DN Debatt. Arbetsdokument från Rådet

för mångfald inom massmedierna 1996:4.

Lippmann, Walter (1997). Public Opinion. New York: Free Press

Paperback. 1 uppl. 1922.

Luhmann, Niklas (1999) Soziale Systeme. Frankfurt: Suhrkamp

Taschenbuch Wissenschaft. (1 uppl. 1987)

Luhmann, Niklas (1996). Die Realität der Massenmedien. Opladen:

Bertelsmann.

Lundberg, Dan, Malm, Krister och Ronström; Ove (2001). Musik,

medier och mångkultur. Hedemora:. Gidlunds.

MacBride, Sean, etc. (1980) Many Voices, One World. Paris etc. :

Unesco/Kogan Page. (MacBride-kommissionens rapport.)

Martin, Hans-Peter och Schumann, Harald (1997). Globaliseringsfällan.

Eslöv: Symposion

McChesney, Robert W (1999) Rich Media, Poor Democracy. Urbana:

University of Illinois Press.

MedieSverige 2001/2001. Red. Ulla Carlsson och Ulrika Facht.

Göteborg: Nordicom-Sverige.

Nord, Lars (2001). Statsråden och dreven : Rainer-affären 1983 och

Freivalds-affären Stockholm : Institutet för mediestudier.

Picard, Robert (Ed.) (2000). Measuring Media Content, Quality, and

Diversity. Turku: School of Economics and Business Administration.

Putnam, Robert (1996). Den fungerande demokratin. Stockholm:

SNS.

Robertson, Roland (1992). Globalization, Social Theory and Global

Culture. London : Sage.

Sahlin, Nils Eric (2001). Kreativitetens filosofi. Nora: Doxa

166

Stúr, Elisabeth (2000). "Vi och Dom" : trivialiseringen inom nyhetsjournalistiken

: läsarvärlden i den österrikiska dagstidningen

Täglich alles. Stockholm: Institutionen för journalistik, medier

och kommunikation.

Sundin, Staffan (1996). Från bokförlag till mediekoncern. Huset Bonnier

1909-1929. Göteborg: Ekonomisk-historiska institutionen.

Svensson, Christian (2001). Samtal, deltagande och demokrati i svenska

TV-debattprogram. Linköping: Tema, Univ.

Van Cuylenburg, Jan (2000). ’On Measuring Media Competition

and Media Diversity: Concepts, Theories and Methods’. In

Picard, Robert, Ed. (2000), 51-85.

Tidningsartiklar

ETC. nr 5 1999. Specialnummer om mediekoncentration

Dan Jönsson DN 23 januari 2002 om reklamen, graffitti och det

offentliga rummet.

La Repubblica 23 och 24 januari 2002.

Le Monde 28 december 2001.

Le Monde Diplomatique. Januari och februari 2002.

’Liberation’ s.5, artikel den 28 december 2001)

Olof Kleberg i Västerbottens-Kuriren 1994-05-14 ‘Makten och

Ärligheten’.

Olof Pettersson om ’journalismen’ i Svenska Dagbladet ’Samtider’

1994-04-30 och 1994-05-06 samt 1997-06-07

167

Officiella dokument, utredningar, propositioner.

SOU 1980:28 Massmediekoncentration. Massmediekoncentrationsutredningens

slutbetänkande.

SOU 1997:172. Bidrag till fri svensk TV-produktion

SOU 1999:30 Yttrandefriheten och konkurrensen. Mediekoncentrationskommitténs

slutbetänkande

SOU 1999:55. Konvergens och förändring.

SOU 1999:56. Globaliseringen och demokratin. Demokratiutredningen.

SOU 1999:150 Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970?. Demokratiutredningen

.SOU 2001:28. Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet

Prop (2001/02:70) Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet

Pluralism and Media Concentration in the Internal Market Commission

Green Paper. 23 December 1992 (COM (92) 480 final) ‘EGgrönboken’.

Vår skapande mångfald. Världskommissionen för kultur och

utveckling. Unesco 1996.